Biscaya, en piece of cake

Nu har vi korsat Biscaya för andra gången, helt utan stormar, monstervågor eller värre missöden än att det skakat ut spaghetti i pastaskåpet. Första gången, i höstas, kunde vi segla hela vägen från Irland till Spanien utan att starta motorn, annat än för att ta oss ut och in i hamnarna. Nu blev det nästan tvärt om, mest motor och några få seglingstimmar. Vi hade dock seglen uppe hela tiden, men oftast behövde vi stötta med motorn för att komma någonstans. Vinden var stadigt från nordväst, förutom sista timmarna, medan dyningen var mer västlig. Vågorna var enligt prognosen dryga 2 meter, vilket säkert stämde. När det handlar om atlantdyning är det dock en helt annan sak än så höga vinddrivna vågor. Dyningen är långsam och även om det är lite hissnande att sjunka ner i en vågdal och hela horisonten försvinner är det en mjuk och långsam rörelse som det är lätt att fördra.

Överfarten tog knappt 59 timmar och vi seglade 351 nm. Vad gör man då under 59 timmar, instängd med sin familj i en segelbåt. En del av tiden går förstås åt för att sköta båtens framfart och mixtra med kurs och skotning. Det är dock ganska snabbt gjort och resten av tiden är det läsning eller lyssning som gäller, endast avbrutet för att fixa lite mat eller äta trefika. Johanna och jag delar på vaktpassen genom att hon kör fram till 0200 och jag därefter, så får vi sova så fort vi har frivakt. Sömnen under färd är inte precis lika god som i en stadigt fixerad säng på land, och efter första natten brukar vi vara ganska möra av sömnbrist. Redan till andra natten är det dock betydligt bättre, sannolikt för att vi somnar med en gång på grund av trötthet. Första dygnet är helt klart jobbigast, sedan blir det lättare och lättare. Vi försöker ladda med lättlagad mat som helst kan ätas kall om det kniper. Nästan varje land har sin egen snabbmatsvariant man kan äta utan bestick. I Spanien är det empanadas som gäller och vi bärgade en enorm empanada med torkad torsk innan avfärd. Till kvällen försöker vi äta något varmt som tortellini eller annan pasta så vi står oss under natten. Mellan målen, under natten, istället för frukost och lite när som helst äter vi dessutom ordentliga mängder chips, kakor, choklad, och ibland till och med någon enstaka frukt.

Vi har med denna överfart lämnat sydeuropa bakom oss. La Coruna lämnar vi med särskild saknad. Det är en väldigt trevlig stad, precis lagom stor och lagom vanlig. Marinan ligger prefekt mitt i centrum och det vimlar av bra restauranger. Den här gången var det dessutom matfestival på kajen bredvid marinan. Förutom att vi kunde äta oss igenom olika galiciska smårätter i mängder kunde den särskilt intresserade följa seriösa gastronomiska föreläsningar och uppvisningar på stora scenen. Ingen lök eller tranchering var för obetydlig för att inte få sitt utrymme.

Tänk er det under göteborgskalaset, istället för stor stark i plastmugg och horder av brölande 25-åringar på räkfrossa.

Dagens teknikhörna handlar om coca-colas beryktade förmåga att lösa upp rost, och förstås tänderna på barn. Ett ankarschackel på dekis fick ligga ett dygn i coca-cola med förhoppning om att det skulle skina som ett nytt. Vi tog kort på det före och efter.

Ni kan ju själva avgöra hur det gick.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Äntligen sommarlov!

Nu är skolan slut för det här läsåret! En liten film från firandet finns här.

Under sommarlovet hoppas vi att det det blir en del sol och bad och kanske en del segling!

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Galicien, ett bra hörn på Spanien

Vi är åter i Galicien efter att ha kämpat oss upp för Portugals kust. Det var inte så farligt kan vi konstatera, så här i efterhand i alla fall. Visst blåser det oftast åt fel håll och dyningarna ligger på närmast konstant från nordväst, men trots det hittade vi faktiskt flera bra väderfönster för att segla norrut. Från Lissabon gick vi till Peniche som är en ganska enkel marina inne i en fiskehamn. Lite skvalpigt, men helt ok som stopp på vägen. Vi fick vin och ost i sittbrunnen på Semper Fi, en svensk båt som vi siktade utanför Sines på väg åt samma håll som vi.

Från Peniche gav vi oss ut en bit från kusten för att slippa alla miljoner fiskeredskap portugiserna gillar så mycket att fylla havet med. Vi seglade natten igenom hela vägen upp till Galicien, förbi hela resten av Portugal således. Det blev en del motorgång, men mestadels kunde vi segla på en bidevindbog i 5-6meter per sekund. Dyningarna stångade dock emot hela tiden och vi var ganska möra när vi äntligen lade till i Cangas i Ria de Vigo, den sydligaste av galiciens rior. Cangas var en oväntad höjdare. Staden ser inte så mycket ut för världen, men var mysig på närmare håll och det fanns mängder av små restauranger och konditorier. En procession som bar runt Jesus på ett slags bord hann vi också med att bevista. Det är inte svårt att hamna i någon spansk byfest, katolsk högtid eller marknad. Det är så man börjar undra om de gör något annat än ägnar sig åt detta.

Skolan lider mot sitt slut och David tränar på Den blomstertid nu kommer till avslutningen. Än kämpar vi dock på. Gymnastikämnet har varit lite varierande under året och här i Cangas fick det bli en timmes klättring.

Galicien är vackert och mycket annorlunda mot solkusten. Här påminner det nästan om en sommar i Norge med gråa regntunga moln och skogsklädda bergssidor ner mot vattnet. Lite varmare är det kanske, men inte så mycket. Maten är god, fisk och skaldjur de godaste vi ätit under resan. Det syns på arkitekturen och byarna att det finns ett släktskap med Skottland, Irland och Bretagne genom den gemensamma keltiska kulturen. Man kan till och med höra säckpipa i gränderna här!

Alla länder med kust verkar ha haft uppfattningen att det är just i deras land som världen tar slut. Spanien är inget undantag och Cabo Fisterra är deras bidrag till världens ände-uddar. Den västligaste utposten av fastlandseuropa är det i alla fall. Det gäller att passera i bra väder. Kuststräckan heter Costa Muerte efter alla skepp som förlist här. Vi hade tur och har nu lagt till i La Coruna, eller A Coruna som det heter på den lokala dialekten. Jämfört med andra regioner i Spanien är självständighetssträvandet här ganska beskedligt, men de är stolta över att vara Galeger snarare än Spanjorer. Nu blir vi liggande här några dagar i väntan på bra väder för att korsa Biscaya norrut mot Bretagne. Det skall bli skönt att ligga stilla ett tag och vila upp oss lite. Det sliter att ständigt leta väderfönster, gå upp tidigt och segla bidevind 8-10 timmar om dagen. Det är dock den rytmen man gör bäst i alla anpassa sig till för att gå norrut i Portugal och Galicien.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Tips för Lissabonbesök med båt 2.0

Vi ligger i Doca do Alcantara inne i Lissabon den här gången, till skillnad mot Cascais som vi låg i när vi passerade i höstas. Vill man framförallt besöka Lissabon är det här ett bättre alternativ, även om Cascais är en väldig mysig stad också.

Hamnen är ganska stor och inte så pittoresk, inklämd under 25 april-bron och en containerhamn som den är. En lustig detalj är att bron är byggd med ett stålgaller istället för asfaltsbeläggning. Det skapar ett speciellt surrande ljud när bilarna kör på den, vilket de gör dygnet runt. Vi har som ett ständigt surrande av en enorm bisvärm runt omkring oss, men efter en stund vänjer man sig. Fördelen med att ligga här är att det är promenadavstånd till centrum åt ena hållet, och till Belém längs kajerna åt andra hållet. Det går en fin gångbana hela sträckan så det är en fröjd att promenera.

Jag gillar stadsvandringar och passade på att testa en idag. Här i Lissabon, och vad jag förstår på många andra ställen, finns det organiserade gratisvandringar. Gratis är enbart teoretiskt eftersom guiderna förväntar sig ”dricks” vid slutet av turen. De är väldigt tydliga med detta, på ett bra sätt, redan från början och gillar man inte turen kan man ju strunta i att lämna något alls. Det finns nog många som är liknande, men jag kan rekommendera Chill Out som jag tycker fungerade bra. Vad portugisiska skattemyndigheten anser om lagligheten i att inte ta betalt, utan enbart förvänta sig dricks utan kvitto är oklart.

Igår gick vi västerut längs kajen till MAAT, ett museum för konst, arkitektur och teknik. Så mycket arkitektur var det inte, förutom själva byggnaden, desto mer knepig konst på temat jordens undergång på grund av klimatförstöringen. En höjdpunkt är den gamla maskinhallen i det koleldade elkraftverk som museet delvis ligger i. Enorma rör, kedjor, reglage och ångpannor i industrimiljö från början av 1900-talet med hög suggestiv musik. Seriös Steam Punk.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Nu har vi bestämt oss

Efter en tids funderande har vi bestämt oss, eller möjligen har tiden bestämt åt oss. Vi skippar Madeira och Azorerna och seglar direkt upp längs portugisiska kusten mot Galicien och Biscaya. Efter att ha funderat och räknat lite på dagarna inser vi att det skulle bli alltför kort om tid på atlantöarna för att det skall vara värt de långa överfarterna dit. Vi får ta dem nästa gång istället!

Nu siktar vi in oss på fado i Lissabon, kustbyar i Bretagne, pub på Kanalöarna och Harry Pottermuseet i London istället. Det fina med segling i Europa är att det inte är något problem att hitta lämpliga destinationer, utan snarare att välja mellan dem.

Vi lämnade Lagos på eftermiddagen och tog oss de 17 nm till Ensenada de Sagres, precis på ostsidan av Cabo San Vicente, Portugals sydvästspets. Förmodligen är vi Portugals sydligast ankrade båt i natt! Bukten är helt öppen mot sydost, men vinden kommer oftast från nordväst så den är sällan ett problem. Istället är det en rest av atlantdyningen som smiter runt udden och gör sig påmind som kan göra det obehagligt att ligga på ankare här. Dyningen rullar ständigt in från oceanen mot iberiska halvön och är egentligen inget större bekymmer till havs, den är så lång där. In mot land däremot växer vågorna mångfalt när det grundar upp och flera portugisiska hamnar stänger faktiskt för trafik ganska ofta. Det finns inte många skyddade vikar längs Portugals kust där dyningen inte känns.

I viken ligger en katamaran lite längre in, men annars är vi helt ensamma i den ganska ödsliga omgivningen. Med fyrljuset på Cabo San Vicente svepande över vattnet spelar vi en runda kort och dricker kvällste. I morgon siktar vi på att lätta ankar innan gryningen. Längs Portugals västkust blåser sommartid den beryktade ”Nortadan”, en nästan konstant nordvästvind orsakad av det Azoriska högtrycket. Den växer till sig under dagen och vrider mot norr vilket gör att den som vill norrut bör vara ute tidigt innan den hunnit bli för stark. Nästa hamn längs den annars vindsvepta kusten hoppas vi blir blir Sines, drygt 65 nm norrut.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Sjungande propeller

Man kan tänka sig att synen skulle vara seglarens mest användbara sinne, men jag är säker på att hörselcentrum i hjärnan växer oproportionerligt på långseglare. Båten är mer än bara en maskin, det är lite av ett väsen som vi är helt beroende av. Ett givet sätt att hålla koll på hur den mår, om allt är bra eller om något inträffat är att ständigt och maniskt lyssna på minsta förändring i ljudbilden. Det gäller såväl under segling som vid motorgång. Med segel uppe kan en seglare som kan sina båtljud utan att titta upp känna och höra om båten kommit några grader ur kurs på vibrationerna och ljuden som förändras knappt märkbart. Med motorn är det hörseln som är kung bland kontrollfunktionerna, all elektronik inräknat. Lyssnandet är inte något man gör aktivt, utan en passiv ständigt pågående syssla. Det är uttröttande, både för den lyssnande, men kanske ännu mer för de andra som är med och som inte hör just det ljudet som plötsligt tvingar fram ett hysteriskt hyssjande, rusande ner till motorrummet och en frusen pose med vilt flackande blick.

På Capri fick vi som avskedspresent i den hutlöst dyra hamnen ett nät i propellern. Någon minut efter att vi lämnade bryggan hörde vi ett helt nytt ljud från propellern, som strax efter avtog nästan helt. Capri är inte hamnen man vill bli liggande i för en oviss tid i väntan på en eventuell reparation så vi fortsatte för segel. När vi nästa gång körde med motorn hördes ett sjungande ljud, men det slutade efter en stund. Inget verkade vara fel så vi fortsatte. Först på Menorca hade vi möjlighet (eftersom vattnet inte var så kallt längre) att gå ner och undersöka propellern. Mycket riktigt hade ett mindre nät fastnat och snurrat in sig rejält. Vi har en ropecutter, en manick med en fast och en rörlig kniv som roterar med propellern och skall skära bort rep och annat som kan fastna. Den hade säkert gjort sitt jobb, men tyvärr inte fått bort allt. Med kniv och våtdräkt lyckades jag skära loss det som satt kvar.

När vi därefter har kört motorn hörs ett sjungande ljud, särskilt under de första tjugo minuterna, särskilt i medsjö, och särskilt vid krängning mot styrbord. Det kan bli svårt att undvika allt det tyvärr. Efter eget funderande, hummande och lyssnande av en mekaniker i Cadiz och ett klargörande telefonsamtal med Gerhard, vår motordoktor i Göteborg, står det klart att något skadats av nätet. Det räcker inte att skära loss det som sitter runt propellern. Troligen har någon liten nylontråd i nätet letat sig in i lagret vid axelgenomföringen och där smält på grund av friktionen. Den lilla ojämnheten medför en vibration som medför det sjungande ljudet. Möjligen måste cutlasslagret bytas eller kanske rensas, men det är som väl något vi kan avvakta med tills vi lyfter båten i Sverige nästa år. Om det inte läcker in vatten eller vibrationerna ökar skall det inte vara någon fara att fortsätta. I vart fall enligt experterna vi talat med. Skönt för det hade inte varit kul att behöva göra det nu, varken för tidsutdräkten eller kostnaden det skulle medföra.

Jag har svårt att tänka mig att någon vill se en film med propelleraxeln i motorrummet, men här är en i all fall.

Lagos i Portugal där vi ligger nu skulle i och för sig säkert vara rätt ställe att lyfta båten. Här ligger ett välrenommerat, men dyrt, varv precis intill marinan. Nu kan vi istället nöja oss med att strosa runt i deras välfyllda skeppsbutik istället. Sådana är det inte så gott om utanför Sverige.

Portugal har dessutom en annan stor fördel jämfört med Medelhavet. Här finns gott bröd! Precis lagom mix av råg och vete, saltat och gott och med en lagom hård skorpa. Bäva månde alla kolhydratalarmister, men vi frossar i såväl frukostsmörgåsar som te och macka på kvällen mest varje dag.

Här finns även något slags hälsosam juice. Det är svårt att tro det av färgen att döma.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vädret råder

En av de stora skillnaderna mellan att vare ute och segla som nu, och livet hemma är hur mycket yttre omständigheter tillåts styra dagen. På segling har vädret trumf och kan alltid kasta omkull alla andra planer, oavsett hur rätt eller kloka de är. Hemma kan man ju bara dra upp huvan på regnjackan och ändå ge sig av till jobbet eller vart man nu skall. Det går inte lika lätt på en segelbåt. Inte för att vi tror vi kopplat loss från det moderna livets alla aspekter, långt därifrån, men på i vart fall den punkten lever vi ett annat liv i år. Ibland är det frustrerande, men lika ofta avkopplande, att inte kunna planera eller besluta allt i detalj.

I onsdags var planen att segla västerut från Ayamonte till Lagos, men efter nio timmar med skumpande på allt högre och kortare vågor och en felprognosticerat stark vind som vred mer och mer åt fel håll bestämde vi på kort varsel att gå in i Albufeira istället. En hamn som hade fått kommentaren ”Nej, nej, nej!” av ett par bekanta. Albufeira är en av alla dessa små städer längs turistutsatta kuster som blåsts upp från liten fiskeby till fullfjädrat massturismkomplex.

Marinan ligger dock synnerligen väl skyddad, liksom insprängd i berget. För att komma in passerar men en hundra meter lång kanal mellan bergsidor. Här inne ligger man stilla och tryggt, med den coverspelande trubaduren på Jack’s Irish Pub på lagom avstånd.

Här i marinan är semesterlägenheterna för ovanlighets skull målade i olika grälla pastellfärger i något slags Miami-inspirerat ögonblick. Längs kajen ligger en obruten rad av restauranger som med tydlighet vänder sig till utländska turister, den obligatoriska Beauty salongen samt en liten supermercado; laddad med snacks, sprit och enklare frukostmat. Inget förpackning är större än att den tar slut på en vecka eftersom det är maximalt så långe köparena kommer stanna. Staden ligger tydligt under brittiskt turistanspråk så rödfnasighetsgraden är betydande..

Kanske är det lättnaden över att komma i hamn, kanske de oväntat goda hamburgarna från haket bredvid puben, kanske den eviga strömmen av åttiotalsklassiker från trubaduren, men vi upptäcker efter ett tag att vi trivs bra med stoppet här trots allt! Med båten har vi ju dessutom vår egna lilla värld och är det bara sol och varmt ute, en marina med lite hafenkino, skola att sköta och tid att slå ihjäl reder vi oss nästan oavsett hur det ser ut bortom relingen.

I Algarve kan alla få ha det lite skönt, även fiskarna som får gå på spa!

Vi tog en promenad längs bryggorna för att beundra en 68-fots Western Horizon med svensk flagg som ligger en bit bort, och blev genast ombordbjudna av Björn och Ann-Charlotte. De har kastat loss från Stockholm förra året och skall in i Medelhavet med sitt magnifika skepp. Hon är byggd 1983 i Taiwan på ritningar från Vancouver som en klassisk havskryssare i nordamerikansk stil, och ståtar med bland annat öppen spis i salongen! De skulle göra en tur till IKEA i närbelägna Faro och var hyggliga att skaffa sill och Ahlgrens bilar till oss, delikatesser som ännu är oupptäckta i den portugisiska gastronomin.

 

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Ayamonte, en lågmäld pärla

Den södra gränsen mellan Portugal och Spanien utgörs av floden Rio Guadiana. På ömse sidor en bit upp från mynningen ligger en spansk och en portugisisk stad. Från Cadiz är det drygt 75 nm hit och vi anlände sent på kvällen efter en riktigt fin seglingsdag.

Inloppet till hamnen i den portugisiska staden Vila Real Santo Antonio verkar inte så lockande med starkström, en trång öppning och tätpackad hamn innanför, så vi fortsatt en sjömil till och gled enkelt in i Ayamonte, den spanska lite mindre staden på östra stranden. Hamnen är enkel och välskött och staden liten och anspråkslös, men riktigt mysig och trevlig att spankulera omkring i.

Upp för backarna ligger den gamla staden på en kulle, med bostadshus som ser precis ut som de i Marocko. Det är enkelt att se de kulturella och arkitektoniska samhörigheterna. En tjurfäktningsarena tronar mitt i den gamla staden. Nedanför, mot vattnet ligger den moderna staden som har ett litet promenadvänligt centrum med butiker för den vanlige spanjoren, ett par torg med palmer, kaklade bänkar, ungar som sparkar runt en boll och siestaslöa cafégäster under parasollerna. Precis bakom hamnkontoret ligger en stor mataffär på bekvämt avstånd för de som vill bunkra.

För seglaren som följer kusten är Ayamonte ett utmärkt stopp längs den flacka och sandiga kusten. Det gäller att passa infarten i floden med tidvattnet så man har lite marginal till sandbotten, men bara man undviker dagar med kraftig dyning bör det inte vara något problem. Det finns tre bojpar i inloppet man kan ta sikte på för att undvika grundflaken.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Cadiz, igen

”Här känner jag ju igen mig!” hojtade David, missnöjd med att ha blivit uttvingad på en cykeltur i Cadiz fantastiska gamla stadskärna. Han tyckte det var helt meningslöst att cykla runt här igen om det inte fanns något nytt att se, när han istället kunde får sköta sig själv i båten. Vi låg här i augusti på väg in i Medelhavet och kom hit nu igen efter att ha seglat ut ur Gibraltar sund. David hade svårt att uppskatta det ganska fantastiska faktum att han faktiskt känner igen sig här. Det har onekligen blivit en del städer vi hunnit besöka under seglingen.

Av alla spanska städer vi besökt är nog Cadiz den trevligaste. Staden är den äldsta kontinuerligt bebodda platsen i Europa, väl inne på sitt fjärde årtusende. Centrum ligger på en halvö med ett promenadstråk vid vattnet. Gatorna är smala och husen ganska höga, vilket bidrar till att det blir ett behagligt klimat på gatunivå. Bilar tycks nästan bannlysta och överallt pågår ett vanligt spanskt vardagsliv. Små livsmedelsbutiker trängs med tapasbarer och ett och annat litet torg. Davids klagan över återseendet tog dessutom abrupt slut när vi kom förbi en liten butik belamrad med böcker, muggar, figurer, trollspön, lasersvärd och annat från Star Wars, Harry Potter, Pokémon och en mängd andra filmer och spel.

Bästa sättet att se en stad är genom att besöka den med båt. Då har man sitt hem med sig och kan dra sig tillbaka dit när man behöver vila upp sig eller bara inte orkar med ännu en gapig lunchrestaurang. Det gäller även Cadiz, men tyvärr ligger marinan långt ut på en pir. Det gör att det blir lugnt och stillsamt, men en lite trist promenad på 15 minuter in till staden, om man inte som vi bökar upp sina cyklar ur förpiken och tar dem till ett torg där man kan parkera dem för vidare promenad. Idag cyklade vi dessutom nästan hela varvet runt centrum på strandpromenaden. I en stad med anor från 1100 före kristus är det förstås späckat med historiska lämningar, även om staden av idag främst är ett resultat av 1500-talet och framåt. En mängd vackra hus ligger längs vattnet med små parker framför. I en av dessa ramlade vi oförhappandes in i en klassisk konsert som inleddes med ett Abba-medley. Vi utgår från att de identifierade oss som svenskar och hedrade oss på det sättet. I lyxhotellet bredvid köpte vi resans dyraste glassar, utan att för den skull få något annat än vanliga calippo.

 

1812 skrevs det moderna Spaniens första liberala konstitution här i Cadiz, vari bland annat stadgades rösträtt för alla män och pressfrihet. Halvön var delvis ockuperad av franska trupper så konstitutionen blev inte verksam över så stor del av landet, och när kung Ferdinand VII kom tillbaka till Spanien 1814 upphävde han dessutom omedelbart hela rasket samt såg till att alla minnesmärken och monument som reste för att fira den revs ner. Det finns i vart fall ett litet museum där detta uppmärksammas, och där finns även en sevärd modell över staden som den såg ut i slutet av 1700-talet. Modellen är byggd helt i trä, elfenben och silver och skall vara en mycket precis avbildning.

En stor del av att resa är möten med andra människor, och långsegling är definitivt inget undantag. Förutom alla helt nya bekantskaper vi gjort har vi även träffat på andra långseglare vi lärt känna redan i Sverige. Lars och Anita med hunden Funny på Långedrag 45:an Tindra träffade vi första gången på Styrsö en kylslagen höstdag för flera år sedan. Vi har träffats några gånger till i Sverige och sedan bevakat varandra på internet. Med AIS och sociala medier i kombination går det bra att hålla minutkoll på varandra. Nu sammanstrålade vi här i Cadiz igen och har spenderat ett par dagar tillsammans med bland annat utbyten av seglingserfarenheter, hamntips, och besök och diskuterande av varandras båtar, outtömliga ämnen bland långseglare.

En andalusisk hund?

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

På gränsen

Från Afrika styrde vi kosan rakt norrut och korsade Gibraltarsund. Sundet är hårt trafikerat, men 20 nm brett så det fanns gott om plats för oss också. Vi fick en svag men fin seglingsvind och seglade halvvind medan vi åt lunch mellan tankerfartygen.

Den här gången seglade vi förbi själva Gibraltar och lade oss i den spanska hamnen La Linea precis norr om den brittiska exklaven istället. Marinan är stor och mycket modern. För första gången på över åtta månader fick vi äntligen ligga vid fingerpontoner igen! Lyckan var stor och vi kunde äntligen göra en del plastarbeten som har fått vänta. Två mindre smällar i skrovet fylldes ut med topcoat och slipades till osynlighet. Från marinan ser man ”The Rock” tydligt och det är inte svårt att förstå att den alltsedan antiken utövat lockelse för många folkslag och sjöfarare.

  

En tur upp i masten för att inspektera riggen fick jag också till. Det är 19 meter upp och ganska svajigt där uppe, men efter ett tag vänjer man sig. Tyvärr lyckades jag inte åtgärda vår ankarlanterna som strejkar, trots att Johanna vägrade släppa ner mig innan jag fixade den. Efter en fruktlös halvtimme med försiktigt skruvande och funderande bevekades hon trots allt och jag fick komma ner igen.

Det är enkelt och nära att ta sig över till Gibraltar. Passkontrollen existerar, men är minst sagt avslappnad. Vi tog cyklarna över och fick för första gången cykla på ett flygfält. Gibraltars flygplats ligger precis på gränsen och man måste korsa landningsbanan för att komma över. Då gäller det att respektera trafikljusen.

Själva staden La Linea är inte något turistmål. Den är ganska intetsägande och lite sliten, men med en vänlig och avspänd atmosfär. Det vimlar av tapasbarer av alla sorter, varav den märkligaste måste vara Suomi Baari. Denna finska utpost har enligt egen utsago överlevt sedan 1968, så något speciellt måste den ha för att klara sig i konkurrensen. Karelsk morots- och kålrotslåda kanske? Tyvärr var den stängd när vi kom förbi.

  

Snart är skolan slut för det här läsåret men ännu återstår några veckor. David har i bild fått uppdraget att rita något inspirerat från Picassomuseet vi besökte i Malága. Vi hoppas givetvis på en framtida lukrativ konstnärskarriär så han kan bekosta en jättestor Hallberg Rassy för oss.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar