Får det lov att vara ett öga till kaffet?

Katolska kyrkan har aldrig haft problem med mustiga och explicita berättelser om martyröden. Santa Lucia dog som martyr här i Syrakusa på 300-talet. Varje år den 13 december baxar de ut en enorm staty av henne, komplett med dolken kvar i halsen, från domkyrkan och bär runt i staden. I kaféerna kan man köpa den populära kakan ”Luciaögon” till åminnelse av att hon innan hon knivhöggs i halsen rev ut sina egna ögon och skickade till sin trolovade.

Mat är även i övrigt inget man slarvar med här på Sicilien. ”Non mangiamo per vivere ma viviamo per mangiare”, vi äter inte för att leva utan lever för att äta, som de säger. Men även lokalpatriotismen är viktig. Kombinationen av de båda helig. När jag beställde en Morettiöl på pizzerian frågade servitören varför. Lite ställd svarade jag att jag tyckte det skulle vara gott till pizzan. Jaha, men varför en öl från norr? Det slutade med att jag fick en Nastro Azzurro, gratis, istället för något bryggt norr om Rom.

I övrigt måste Syrakusa vara en av de finaste städerna att besöka på Sicilien, och därmed i hela världen förstås. Mysiga nästa bilfria gränder, svulstig barock, kaféer och restauranger överallt och söndagsflanörer i decembersolen. På Archimedes och Da Vincimuseet kan man dessutom pilla på snillrika tekniska apparater som illustrerar de båda geniernas olika upptäckter och uppfinningar. Mycket uppskattat av alla generationer i sällskapet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Välkommen till Palermo

Att parkera mitt i Palermo en fredag eftermiddag kan tyckas som en mardröm, men det är det bara om man tänker stelt svenskt. Genom att angripa frågan med ett öppnare sicilianskt sinnelag ser man plötsligt parkeringsplatser överallt. Dubbel och trippelparkering, stoppförbudplatser, övergångsställen, trottoarer och lastzoner är självklarheter. I rondeller och på motorvägsramper mer för finlirana. Efter ett par varv runt vårt hotell blottades plötsligt en lucka vid vägkanten framför ett grannhotell där vi hann slinka in innan de kom ut med skylten som blockerade platsen. Tjoho! Snabbt ur med väskorna och sticka därifrån så de inte kunde protestera. Vi trivdes omedelbart här i Palermo!

Vi har lämnat Alila och åkt till Palermo tillsammans med pappa som är här på besök en vecka. Palermo som vi trodde skulle vara stökigt, jobbigt och nedgånget är istället en utmärkt trevlig stad! Den äldsta delarna är från den arabisk-normandiska tiden för 1000 år sedan med trånga vindlande labyrintiska gränder där livet säkert kan vara ganska hårt, men stämningen och atmosfären i staden är ändå avspänd och välkomnande. Mat finns överallt och människorna är sällsynt trevliga och hjälpsamma. Staden skadades svårt av bombningar under andra världskriget och i vissa kvarter har de ännu inte rensat upp allt. Längs gatan är det uppsnyggat, men bakom syns fortfarande de nedrasade husen. De boende flyttade helt enkelt bara tillbaka i det som fanns kvar. Så har man gjort i tvåtusen år här i Italien och det är den lite beklagliga dynamiken som skapat de moderna städerna i lager på lager över ruiner från olika tidsåldrar.

Vi bor i den nyare den av staden, från 1800-talets storhetstid med excesser i svulstigheter och prakt, på Grand Hotel et des Palmes, känt för det historiska mötet mellan cosa nostra och den amerikanska maffian då grunden lades för deras samarbete. Dåtiden capo di tutti capi Lucciano Liggi var värd och konferensen ansågs vara en stor framgång.

Johanna och jag klippte oss och frisören tog minst en halvtimme längre tid på sig än nödvändigt eftersom han hela tiden fick släppa taget för ett kunna understryka argumenten med händerna eller vinka till någon förbipasserande. För att alls bli klara fick vi vara helt tysta och döda alla diskussioner. Han förklarade i alla fall bland annat att Italien är ett evigt kaos eftersom ingen egentligen bryr sig tillräckligt om att ordna till saker och ting. Efter allt prat om viktiga reformer och nödvändiga samhällsförbättringar går folk ändå hem, äter lite god mat, tar en caffè i baren på hörnet, tjafsar lite med grannarna och har det bra i decembersolen. Och snart är det ju vår igen.

När jag nästa gång skulle parkera om bilen hittade vi en riktig p-plats! Pappa bevakade den medan jag hämtade bilen och bara behövde backa mot trafiken något enstaka kvarter för att komma dit. Då hamnade vi istället i parkeringsbiljettseländet. Så fort jag slog av motorn kom en man fram med p-biljetter till salu. Vi stod på hans gata och istället för att behöva gå iväg till tobaksaffären 50 meter bort fick vi köpa av honom för bara en extra euro. Biljetterna gäller dock bara för en timme i taget så skall man stå över dagen får men snällt skaffa många biljetter och dessutom skrapa fram starttiden enligt ett komplicerat mönster som på en trisslott. Mellan 14 och 16 är det gratis. Allt är upplagt för att göra fel, vilket biljettsäljaren förklarade beror på att kommunen har dålig ekonomi och behöver böterna. Av samma skäl bogserar de då och då, särskilt nu i slutet av budgetåret, bort en del felparkerade bilar. Dessa hålls sedan gisslan mot en saftig lösensumma. ”Välkommen till Palermo!”, som han glatt rundade av med.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Framme i Licata!

Framme i Licata, fem och en halv månad sedan vi lämnade Sverige! Nu skall vi stanna här i tre månader till slutet av februari. Möjligen ger vi oss ut på någon korttur, som till Malta till exempel, men annars skall vi vara bofasta här. Licata är en småstad med drygt 35 000 invånare. Som så många andra städer grundades den av grekerna och utvecklades av romarna, men sedan har det tagit lite stopp. Det finns några palats och ett kloster från 1200-talet samt en medeltida borg, men åtminstone i jämförelse med många andra sicilianska städer som dignar under sin historiska tyngd är Licata ganska okänt, även för italienare. Enligt vår pilotbok präglas den äldre arkitekturen av ”Bad Barock”.

Här är en liten film från säsongens sista segling hit till Licata.

Vi ankom i strålande solsken i tisdags och fick vår plats i marinan mellan en lite sliten båt hemmahörande i hamnen och en tysk långfärdsbåt, med en hund som stirrade på mig. Här finns gott om övervintrare och redan när vi höll på med förtöjningarna kom de första fram och presenterade sig. Vi blev mycket väl mottagna av marinapersonalen som var nyfikna på oss. De berättade att här finns flera andra barn och en livaktig seglarkoloni så vi skall säkert inte behöva vara utan sällskap under vår vistelse. I hamnområdet finns flera affärer och ett litterärt cafe dit vi skall på ‘appy ‘our ikväll med de andra seglarna. På söndagarna är det grillning och vi kan spela bridge, gå på yoga, åka på busstur om vi önskar. En mycket stor fördel är att det finns en precis lagom stor och välsorterad mataffär precis bredvid marinan! Längre in i stan finns slaktare och fruktbutiker men med tanke på de begränsade förvaringsutrymmena i båten är det jätteskönt att ha butiken som ett utökat skafferi alldeles i närheten.

Stor lycka över en välsorterad mataffär bredvid marinan!

Enligt Lonely Planet är Piazza Progresso ”the centre of action” i Licata. När vi passerade där i går var det lite stillsamt, men tydligen tar de siestan på allvar i den här delen av Sicilien så det kanske är bättre vid en annan tid på dagen.

”The centre of action” i Licata enligt Lonely Planet

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Marina di Ragusa

Vi rundade Siciliens sydostspets igår och ligger nu nästan så långt söderut man kan komma i Italien. Bara de pyttesmå italienska öarna Lampedusa, Gozo och Pantelleria ligger mellan oss och Libyen. Det märker vi genom spåren av flyktingsmugglingen. I den sömniga byn Marzamemi såg vi en båt vi trodde gått på grund av misstag, men den visade sig ha kommit med flyktingar och helt sonika körts på grund i hamnen med flit och lämnats där den fastnat.

Ingen vacker tilläggning, men de hade väl bråttom.

Vi lämnade Marzamemi längst ner på ostkusten i svag medvind och en prognos som visserligen sade att vi skulle möta 1-1,5 meters vågor men bara beskedliga vindar. Som så ofta förr visade det sig inte stämma. Vi tycker prognoserna har blivit mindre tillförlitliga nu under hösten och vintern. Kanske är vädret mer ombytligt och svårare att förutse så här års. Efter att ha kört med motor större delen av resan i mycket svaga vindar blåste det plötsligt snabbt upp till kuling när vi hade tre timmar kvar till vår planerade hamn. Eftersom sjön fortfarande var ganska platt var det till en början inget större problem, men vågorna växte snabbt och eftersom vi var tvungna att gå in på grunt vatten när vi närmade oss hamnen blev de väldigt branta och bröt de runt oss. Fortfarande inget egentligt problem förutom att det var obekvämt förstås. När vi så hade 500 meter kvar till hamnöppningen och var mitt ibland de värsta brytande vågorna på bara 7-8 meters djup och med stranden 7-800 meter bort hostade plötsligt vår pålitliga motor till. Varven gick ner och fler hostningar antydde ett snart stopp. Johanna, som kan rutinen vid motorproblem strax utanför en lästrand i kuling, beordrade ”Upp med seglen, fort som fan!” Jag satte en revad stor, i ett sådant läge är det skönt med rullmast reglerad från sittbrunnen, och styrde ut mot öppet vatten. Johanna rusade ner och kontrollerade dieselnivån i tanken. Farligt nära tom! Snabbt öppna kranen för påfyllning från den andra tanken och strax slutade motorn att hosta och spann fint igen. Jag hade kontrollerat bränslenivån i den undre tanken som motorn får diesel ifrån och sett att det skulle räcka, men tydligen felbedömt åtgången och framförallt risken för att motorn skulle suga luft istället för diesel i den rullande sjögången med en så låg nivå i tanken. Motorproblem är aldrig roligt, men nära en läkust med brytande vågor kan det vara ödesdigert. Vi hade kunnat kryssa oss ut för segel, men det gäller att snabbt kunna fatta rätt beslut.

Betydligt beskedligare dagen efter.

Lättade tog vi ner seglen igen och styrde återigen in i hamnen i Marina di Ragusa, den här gången utan missöden. Nästa uppgift blev att lägga till i kuling från sidan, men även det gick fint till slut. Johanna manövrerade oss sakta och försiktigt in med aktern mot bryggan och med bogpropellern så fören kom upp mot vind och jag kunde sträcka tamparna i fören som sitter fästa i botten. Efter en sådan tilläggning är man lite tagen och när tamparna väl sitter på plats känner vi nästan som ett rus när spänningen släpper.

Under däck i Alila är det däremot alltid lugnt och fint. Nu dessutom med julgran!

Marina di Ragusa är en liten stad med många tomma hus och lägenheter så här under vintern. Nu bor här tydligen runt 3000 personer, men på sommaren är det tjockt med människor så man inte kan andas enligt lokalbefolkningen. Nu är det lugnt och stilla och vi kunde ta vår söndags-passeggiata längs en fin strandpromenad in till torget där ungar i alla åldrar åkte skateboard och klättrade i de små prydnadsträden medan föräldrarna tittade på.

  

Marinan är en populär övervintringshamn och här finns mängder av framförallt britter men också holländare, australiensare, amerikaner och några svenskar som bor på sina båtar. Enligt hamnpersonalen finns det 22 barn i olika åldrar på båtarna just nu och de boende fixar aktiviteter, allt från boule till pysselkvällar i samlingslokalen. Båtarna är, till skillnad från de italienska som bara tas ut på kortare turer, rejält utrustade med solceller, dävertar, dingar, flera försegel och all annan bråte som fyller långseglarbåtar. I Licata dit vi skall för att övervintra skall det också finnas en övervintringskoloni, vi får väl se om den är lika livfull. Det är bara en dags segling härifrån och vi hoppas kunna segla dit senast på tisdag om vädret tillåter.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I Odysseus spår på Sicilien

Efter några dagars förflyttning är vi äntligen på Sicilien! Vi lämnade Kalabrien i samma bleke som vi hade sedan några dagar där och siktade på Messinasundet. Vi hade planerat att stanna i Messina, men tänkte om och valde att fortsätta 40 nm till Riposto. Messina och Reggio di Calabria är de moderna Skylla och Karybdis som man gärna undviker, liksom Odysseus en gång på sin tid. Låt vara att besättningen inte blir uppäten, men regelbundna naturkatastrofer har raderat ut det mesta som kunde varit sevärt i de båda städerna på var sin sida om sundet mellan Sicilien och ”il continente”, som sicilianarna kallar fastlandet. Senaste jordbävningen i början av 1900-talet dödade 60 000 på Sicilien och i kombination med en tsunami lämnades knappt sten på sten i Messina. Båda städerna har rykte om sig att vara smutsiga, kaotiska och trista så det kändes som ett bra val att hålla kurs mitt emellan och fortsätta söderut.

Vi lade istället till i Riposto som har en bra hamn där vi blev trevligt mottagna i mörkret sent på kvällen. Vi fick ligga långsides precis bredvid kontrolltornet i hamnen och låg skyddat och bra, även om hamnvaktens familj och kompisar kom på ständiga besök med bilar och mopeder och höll i gång bredvid båten.

Från Riposto tog vi dagen därpå tåget upp till Taormina, Siciliens mest besökta mysiga medeltida småstad. Byns verkliga höjdpunkt är amfiteatern. Den byggdes av grekerna men romarna som tog över på Sicilien i början av 200-talet före kristus piffade upp den, och allt man ser idag är romerskt. Teatern är den näst största på Sicilien, men det bästa är precis som en fastighetsmäklare skulle uttryckt det läget, läget och läget. Publiken kunde från sina platser, om skådespelet blev långsamt, låta blicken vandra antingen upp mot Etna till höger, eller ut över Medelhavet till vänster. En svårslagen kombination som säkert gladde getterna och herdarna som använde platsen under drygt 1000 år efter att romarna fördrevs och teatern föll ihop till en ruin.

Hotfull bakgrund till hamnen i Riposto

Etna till höger och Medelhavet till vänster.

Från Riposto hade vi fem seglingsdagar ungefär kvar till vår vinterhamn i Licata. Tyvärr är novembervädret ombytligt och vi har några dagar med ostadigt och blåsigt väder framför oss. På vägen passerade vi Acitrezza där Odysseus och tolv av hans besättningsmän blev tillfångatagna av en cyklop. Cyklopen åt sex av männen och de andra flydde fastklängda under får, men först efter att Odysseus stuckit en påle genom cyklopens enda öga. Klart han blev arg!

Cyklopen blev arg på Odesseus och kastade stenblock efter honom. De ligger kvar i havet fortfarande.

Vi lämnade Riposto i gropig sjö och 8-10 sekundmeter sydostlig vind för en tretimmars segling ner till Catania, Siciliens näst största stad med bortåt 7-800 000 invånare i storstadsområdet. Hamnen är stor och mest till för stora lastfartyg, men det finns ett par segelklubbar som har några bryggor.  Våra förväntningar om en smutsig oskyddad plats kom dock på skam och vi ligger faktiskt riktigt bra med centrum 10 minuters promenad bort. Vi ringde i förväg och fick en plats på NIC som har en brygga, ett litet ruckel på kajen och en lite butter med kompetent hamnvakt.

Catanias stolthet. Katedralen i maffig barockstil.

Precis utanför segelklubben fortsätter kajen och där ligger Läkare utan gränsers Search and Rescue fartyg. Här är Search and Rescue inget man skriver för syns skull. När vi kom pågick mottagning av flyktingar som fartyget bör ha räddat någonstans längre ut i havet. På kajen finns tält och en numer väloljad organisation för mottagande med läkare, bussar och volontärer. Catania är en av de stora mottagningshamnarna dit flyktingarna förs för att tas om hand av Italienska staten. Till skillnad från mottagningen i Grekland har Italien fått bra omdöme såvitt jag hört, och det är påtagligt att de som arbetar med mottagningen vill göra ett bra arbete. Det kan man se även på avstånd när man ser omsorg och välvilja hos alla från volontärer som har med leksaker till barnen och till karabinjärerna som är där för att upprätthålla ordning, men lämnat vapnen i bilarna för att inte se onödigt hotfulla ut. Det finns säkert exempel på motsatsen också, men här såg det verkligen fridfullt ut. Flyktingarna själva såg glada och får man väl anta förväntansfulla ut. Undrar vilken tillvaro som väntar dem. Minst ett tiotal barn var under fyra-fem år och de vinkade glatt till oss utanför bussarna. Det är dessa människor som hela Europa talar så mycket om.

När Klara tyvärr lämnade oss för att resa hem från flygplatsen så slog vi till på en hyr-Fiat under ett par dagar. Ett varv runt Etna med stopp i en dyster bergsby livades upp av en slow food trattoria med öppen spis. Etna har utbrott lite då och då och det ligger stora lavafält överallt längs sluttningarna. På toppen så här års ligger det snö och snart öppnar de sex skidliftarna (!). Vi funderar på att återvända hit efter nyår för lite skidsemester från allt seglande.

Catania är i sig en spännande stad att upptäcka. Eftersom allt rasade i jordbävningen 1693 är nästan hela staden byggd under 1700-talet. Det betyder barock i stora lass, men också breda gator och välplanerade kvarter i centrum. Utanför stadskärnan ligger ett brett band av nyare bebyggelse där det vanliga livet pågår. Liksom i Napoli som också ligger i skuggan av en vulkan kan man lite ana att cataniaborna behandlar sin stad utifrån att den i morgon ändå kan vara begravd i lava. På gatorna bakom katedralen ligger ”La Pesceria”, en urgammal marknad som från början mest var för fisk men nu även frukt, grönt, halverade lamm, och mängder av konstiga ostar. På fiskdiskarna hivas det upp alla möjliga märkligheter från havets djup. Mest imponerande är svärdsfiskarna.

Efter fem månader på resande fot kände vi att det var hög tid att rapportera in på den svenska representationen i utlandet. Det kändes precis lika underbart som i Kållered, fast med mängder av sicilianare förstås. Det kändes lite som att det var de som var hemma hos oss, och inte tvärtom.

    

En fest för ögat! Vad är väl det italienska köket jämfört med detta?

Allt är exakt som hemma, med något enstaka undantag.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Våfflor

Etnas profil försvinner sakta i skymningen om styrbord. Vi glider över ett mörkt hav så platt att det ser ut som is som speglar ljusen från land. Jag brassar våfflor till resten av besättningen i sittbrunnen. Ett gäng delfiner hoppar runt båten så det skvätter på däck. I högtalarna sjunger Bo Kasper att vi bor i ett fullkomligt kaos. Natten är lite kylig, men inte mer än att en tjock tröja räcker. En vanlig dag i slutet av november.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Rödlök och vulkan

Tropea i Calabria är vårt nästa stopp på vägen mot Sicilien. Klara mönstrade på i Maratea och har varit med oss under två motordagar på sjön i fullständigt bleke. Vi försökte ett kort tag med genua och storen, men gav upp efter en halvtimme. Inte ens med motorn igång, så vi fick fartvind, gick det att få ut något ur seglen. Söder om Maratea låg vi en natt i Cetraro, vilket var en modern hamn i trista omgivningar men med bra duschar och pingisbord, och som kostade hutlösa 45€. De vet om att det är den enda hamnen på en lång kuststräcka och sätter priset därefter.

Även mellan Cetraro och Tropea var det bleke. Solen sken och vi stävade fram på ett helt stilla hav. Efter en stund dök en karaktäristisk siluett upp på styrbord. Stromboli, världens äldsta fyr och en ständigt småaktiv vulkan syntes i soldiset. Ett litet rökmoln visade var kratern mynnar och tydligen kommer det en liten puff ungefär var tjugonde minut just nu. På natten skall man kunna se glödande lava som rinner nerför slänten, men i solljuset fick vi nöja oss med röken. Lite närmare Tropea bröts plötsligt stillheten av de välkända delfinfenorna. Först såg vi en på håll, men sedan kom ett litet stim och gled anstängningslöst framför båten. De stannade dock inte så länge utan förenade sig med sina kompisar en bit bort, och dessutom med några andra stora fiskar som hoppade högt, men osmidigt, i luften. Först trodde vi det var delfiner som inte hade lärt sig hoppa ordentligt och tränade på att göra det snyggt, eller möjligen några stelopererade delfiner som klumpigt kastade sig som plankor i vattnet. Efter en stund när vi såg dem närmare förstod vi dock att det var svärdfiskar som hoppade. På jakt efter något, eller undan något, oklart vad. Här runt Messinasundet sägs de godaste svärdfiskarna i Medelhavet finnas, så det kanske är den energiska motionen som gör dem möra och fina.

Sista upplevelsen innan vi kunde lägga till var att vi körde på grund. Pilotboken varnade för tillsandning innanför piren, men några bojar visade tydligt var man kunde segla, eller inte. Vi hade god marginal till bojarna men plötsligt stannade vi upp med en mjuk inbromsning, rejält fastkörda i sanden. I det klara vattnet kunde vi se en ränna som vi plöjt upp med kölen och som färgats vackert blå av vår bortskrapade bottenfärg. Efter en stunds manövrerande och assistans från en båt ifrån hamnen som knuffade oss hit och dit skruvade vi oss loss och kunde fortsätta, värdigt och stillsamt in till kajen.

Tropea är, ännu en, mysig italiensk stad grundad på antiken med ett medeltida gammalt centrum. Det finns en gammal del som är väldigt nedstängd nu under vintern, och en modernare med vanligt vardagsliv, bland annat ett par bra mataffärer.

Pastahyllan i en ordinär italiensk livsmedelsbutik, Barillasektionen.

Trakten häromkring producerar den saftigaste rödlöken i Italien, något de är väldigt stolta över. Det finns till och med en glassgubbe som gör rödlöksglass, utöver andra självklarheter som broccoliglass och tonfiskglass.

Glass hos Tonino, tyvärr ingen lökglass idag

Alla italienska småstäder med självaktning har ”lo struccio” ett stråk där man tar sin passeggiata på kvällen innan middagen. Idealiskt skall det gå genom lite gränder, förbi någon gammal barockkyrka och mynna på en liten piazza där man kan vända och gå tillbaka. Om man dessutom kan se Stromboli över ett helt stilla hav blir det pluspoäng.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar