Från Spanien, till Tyskland…?

Balearerna är ett otroligt seglingsområde. Vattnet är oftast kristallklart, kusterna spektakulära och det finns mängder av vikar att kasta ankare i. Visst är det dyrt, men bara i hamnarna och mitt i sommaren. Nu är det billigt och för övrigt behöver man ju bara gå in och bunkra då och då, resten av tiden kan man ligga på svaj.

Från Sardinien seglade vi till Menorca där vi lade oss på svaj i utkanten av Mahons hamn, i viken Cala Teulera. Den ligger perfekt för att angöra Balearerna från öster. Väl skyddad, enkelt att hitta en bra plats för båten och nära Mahon om man behöver bunkra där. Det är för långt för att gå in till staden, men man tar båten, eller kanske dingen, in på en halvtimme. Med tanken full av diesel stävade vi vidare i sol och ljumma vindar längs Menorcas sydkust till Cala Galdana. En gång var det Menorcas absolut vackraste vik, men ett par hotell har förstört känslan av vildmark. Trots detta är det fortfarande en skyddad och otroligt vacker ankringsplats. Vi ankrade nära klippväggen på södra sidan av calan och även om Alila svängde än hit än dit i den växlande svaga vinden låg vi stadigt kvar. Med klart vatten och 4 meters djup kunde vi enkelt kontrollera ankaret direkt från däck.

Säsongen börjar först i maj och de flesta hotellen var stängda. På stranden strövade nu enbart enstaka bleka nordeuropéer fram och tillbaka och vågade sig någon gång på ett hastigt dopp. Vattnet är fortfarande bara 16-17 grader. Genom vår acklimatisering till italienska förhållanden badade vi, men med våtdräkt. Jag kunde då passa på att inspektera skrovet under vattenytan för första gången sedan sjösättningen på Sicilien. I propellern hade en bit fisknät snott in sig, givetvis i Capris skitiga hamn, men det lyckades jag få bort med en kniv. Bottenfärgen sitter fint, fattas bara efter två månader, men verkar dessutom lite hårdare än den variant vi brukar ha i Sverige. Det är bara bra eftersom jag kan tvätta bort det som börjat växa i vattenlinjen utan att alla färg följer med.

David fortsätter med skolarbetet, nu träslöjd, men annars tar vi det ganska lugnt ombord. En liten exkursion i dingen till en grotta där vi kunde studera lite havsdjur hann vi med också.

Från Menorca är det bara drygt 20 nm till Mallorca. Vi gav oss av i sommarvärme och på ett absolut stilla hav. Motorn har fått arbeta ordentligt här i Medelhavet, och så även denna dag. Mitt mellan öarna dök det upp ett gäng delfiner, men de ägnade oss bara ett förstrött intresse en kort stund innan de verkade hitta något fiskstim att ge sig på istället. Strax innan vi kom fram såg vi även en havssköldpadda som låg och slöade i ytan. När vi närmade oss dök den förargligt nog strax innan vi hann se den ordentligt.

En liten film med delfinerna!

På Mallorca angjorde vi Cala Ratjada för att fylla på matförrådet. Döm om vår förvåning när det visade sig att vi hade hamnat i Tyskland! Vi antar att de stora länderna i Nordeuropa vid någon parallellkonferens på 1800-talet delat upp charterresmålen vid sidan om Mellanöstern och Afrika när att de etablerat sina respektive kolonialintressen för att inte skulle råka i konflikt med varandra. Cala Ratjada har definitivt hamnat i den tyska intressesfären. Alla skyltar är på tyska, ibland med spansk mindre text under. Ordning och reda råder och Bundesliga visas på storskärm på barerna där man dricker tysk öl. På Heidis Schnitzelhütte har de ”Happy Schnitzelhour” på eftermiddagen och selbstverständlich kan man köpa tyska matvaror i affärerna.

Tyskarna har dock haft tur och valt en bra plats. Här är varmt och skönt och väldigt vackert. Utanför centrum ligger rejäla lyxvillor med murar runt och helt säkert skygga filmstjärnor som flyger in med privatjet och spenderar en eftermiddag vid poolen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Arrivederci Italia!

Vi lägger loss tidig morgon från bryggan vid Stintinos segelklubb. Vi har varit Circolo Nauticos gäster i två nätter i Porto Mannu men nu är det dags att lämna.

Stintino blev vår sista anhalt i Italien den här resan. Det är en liten by som uppstod 1884 när befolkningen på den närbelägna Isola Asinara flyttades för att ge plats åt en karantänanläggning, som senare blev krigsfångeläger och sist ett högsäkerhetsfängelse. Tidernas värsta maffiamassmördare, Totò Riina, som dog nyligen, satt här. Byn är trevligt belägen kring två djupa vikar som fungerar som hamnar. Välj den norra, Porto Mannu, men kontakta segelklubben först för att få plats så bemöts ni av den energiska signora Pina som sköter kontorsgöromål och klubbens egen bar. Marinan i norra änden av hamnen är säkert också bra, men den ligger inte lika fint och skyddats som Porto Mannu. Efter att förtöjningarna är på plats kammar ni er och vrider saltvattnet ur kläderna innan ni går och äter fantastiskt goda skaldjur hos Daniele på Opera Viva, ett par hundra meter bort med utsikt över den lilla södra hamnen.

Stintino är ett perfekt stopp nästan allra längst upp i nordväst på Sardinien och passar man på att komma hit utom säsong finner man en avspänd och gemytlig liten by. Förvänta er dock inget raj-raj, ungdomarna har flytt till större städer för länge sedan. Byn fick fram till för inte så länge sedan sin utkomst från tonfiskslakten. Det var tydligen en mycket blodig historia då de stora fiskarna hade jagats in i en liten trång del av nätet och där höggs och slogs ihjäl med huggkrokar och spjut av män i små båtar. Därefter fraktades kropparna in till kusten till en Tonnara, ett hus vid strandkanten där de styckades och bereddes. Tonfisk är fortfarande en delikatess riktigt tillagad här i Italien med citron och olivolja. En sådan festmåltid har utöver ordet tonfisk nästan inget gemensamt med det man hittar i konservburkarna på Konsum.

Två fäder och två söner, alla stolta tonfiskfiskare.

När vi lämnade Stintino bakom oss väntade 200 nm till Mahon, huvudstad på Menorca. Först fick vi pressa oss igenom Fornellis sund, ett grunt sund mellan Asinara och Sardinien. Vid hårt väder kan det vara omöjligt att passera över den 3 m grunda tröskeln. Vi hade dock fint och tjänligt väder så allt vi behövde göra var att styra efter enslinjerna och begrunda huruvida Torre Finanza som vi passerade, skall tolkas som en illustration av Italiens finanser.

Prognoserna för en översegling är troligen de mest närgånget studerade ettorna och nollorna Internet kan erbjuda. Vi skulle enligt fyra samstämmiga väderinstitut få motvind som inledning, men sedan ett vindvrid under tidig eftermiddag så vi skulle kunna segla på en bog hela vägen till Menorca. Motvind fick vi, men vindvridet lät vänta på sig och istället dog vinden ut nästan helt. Motorn fick tjänstgöra större delen av sträckan och det var först idag under onsdagen vi fick åtminstone lite seglingsvind.

Vi börjar få upp rutinen för nattseglingar och inte minst tack vare vårt fina kortkapell känns det odramatiskt och ganska bekvämt. Visst sover vi lite illa, men inte värre än att vi kan ta igen det värsta underskottet med ett par lurar under dagen. Ljudböcker är perfekt för att hålla sig vaken, men tänk på att ladda hem dem innan avresan eftersom det ju inte finns någon uppkoppling på havet. Den här natten förkovrade jag mig i ämnet brott som skakade Sverige, i två delar. För övrigt inläst på Storytel av min bror Per!

Några som hade det betydligt värre än oss var en liten flock småfåglar. Gissningsvis höll de på att flytta från Afrika till nordligare längder för sommaren och hade kanske flaxat på i medvind ut över Medelhavet. Nu blåste det dock istället en blöt och småkylig motvind och ett fuktigt dis hade brett ut sig. Under natten måste de ha siktat vår båt som en stor räddningsplanka ute på havet, och slog sig ner lite här och var där de kunde sitta bekvämt.

Vi beslöt oss för att frångå den gängse rutinen för fripassagerare och lät dem slippa arbeta för färden och maten. Jag är faktiskt inte ens säker på att de hade kunnat skala potatis eller ens svabba däcket, så utmattade verkade de vara. När de väl satt sig gick det knappast att skrämma bort dem, om vi nu hade velat det. De verkade till och med vilja flytta in under kapellet, men eftersom de inte kunde garantera sin rumsrenhet var vi kallsinniga. Emellertid hittade de bra lä bakom vår dinge och vi gav dem både kex och färskvatten. När morgonen kom satt de kvar och värmde upp sig i solljuset. Den siste lämnade oss bara någon timme innan vi angjorde Menorca. Tyvärr var det två av dem som inte klarade av påfrestningarna, och som blev lämnade kvar. En tryckt stämning bredde ut sig bland oss överlevande, och höll i sig till en stund efter att vi förrättat sjömansbegravningar för dem.

Nu väntar ett par veckor här på Balearerna med förhoppningsvis fin ankring och bad i klart vatten. Badtemperaturen är dock enbart 17 grader, så vi får väl se om doppen får bli med våtdräkt. Dryga sex månader i Italien är till ända, men vi kommer tillbaka, med eller utan båt. Arrivederci för den här gången!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Castelsardo, en bra port till Italien

Från Korsika och Bonifacio har vi seglat, eller motorseglat i alla fall, tillbaka till Italien och den lilla staden Castelsardo på norra Sardinien. Staden har förstås gamla anor och namnet är en bra indikation på vem som styr Sardinien för tillfället. På 1100-talet fick staden namnet Castelpisano när den anlades av staden Pisa. Redan på 1200-talet tog rivalen Genua över och ändrade namnet till Castelgenovese. På 1400-talet invaderade Aragoneserna ön och vips fick staden heta Castelaragonese. När Kungariket Sardinien bildades på 1700-talet byttes namnet givetvis till Castelsardo. Att den inte heter Castelitaliano är bara ett tecken på att påfundet med en italiensk stat inte riktigt fått fäste här på Sardinien.

  

Hundra meter upp i byn, ganska långt från hamnen. Man undrar ju.

Castelsardo har en brokig historia. Här en bild från en gammal procession utanför katedralen.

Castelsardo är en ganska liten stad med en borg och ett medeltida centrum som har semestertycke och drar horder av turister under sommaren. Den moderna staden är inget särskilt, men därifrån är det väl värt mödan att sega sig upp för backen till borgen och det historiska centrumet. Innan man anträder färden kan det dock vara klokt att stanna i baren Millevoglie och smaka på deras Gelato caprese, glass med tomat, mozzarella och basilika.

Middag och glass i ett!

I Centro Storico finns det som på många andra ställen vindlande medeltida gränder med små restauranger och krimskramsaffärer, här med en vidsträckt utsikt och en avspänd trevlig stämning. I en butik med sardiska specialiteter fick vi prova oss igenom en mängd korvar och viner tills vi till slut köpte med oss ett Cannonau, det lokal vinet som vi drack på kvällen i båten.

Inträdet till borgen är blygsamt med tanke på att man kan njuta av så olika saker som gamla belägringsmaskiner, närapå 360 graders utsikt från murkrönet, en konstutställning från Dantes inferno och inte minst exempel på stadens hantverksstolthet, korgflätning!

På Bar Castello precis mellan det obligatoriska minnesmärket efter första världskriget och ingången till borgen fick vi äntligen något vi saknat under snart sju månader i Italien. Trots att Italien är världens främsta matland är här ont om gott bröd, märkligt nog. Italienarna håller oftast till godo med vitt fluffigt smak- och saltlöst bröd. De har väl mycket annat att glädja sig åt kring matbordet förstås, men märkligt är det. På baren fanns det dock det godaste bröd vi ätit här i Italien! Tårögda av lycka mumsade vi i oss en hel limpa tillsammans med lite tomater och mozzarella. När vi skulle betala tjatade vi till oss att få köpa med oss två limpor till, som skall förgylla frukosten.

För oss seglare är den stora fördelen med staden förstås hamnen. Här är det gott om plats, nu i april i vart fall, på rejäla bryggor med el och vatten som ingår i den exceptionellt låga hamnavgiften. För vår 40-fotare betalar vi endast 15€ per natt, vilket gör det till den lägsta hamnavgiften på resan. Jämförelsen med Capri där vi betalade sju gånger mer och fick tio gånger sämre service är slående. Det skall dock medges att det inte finns någon heltäckningsmatta på bryggan här, vilket det gjorde på Capri. Från hamnen är det en promenad på 20 minuter längs en fin ”lungomare”, eller en ”längshavet” som översättningen borde bli, till stadens centrum. Det finns även en liten lokalbuss, med väldigt oregelbunden tidtabell, för 1€.

Det kan gå ganska kraftig sjö utanför piren. Eller är den klent byggd?

Hamnen är av det moderna slaget med butiker och verksamheter på området. Det är en tydlig satsning som många städer gör för att bygga upp något som liknar det centrum för stadslivet som forna tiders hamnar utgjorde. Det blir faktiskt ofta ganska trevligt, även om det moderna inslaget förstås gör det lite betongaktigt. Just här i Castelsardo ligger det, tio steg från bryggan, en livsmedelsaffär som är en av de bästa vi sett i Italien! Bra priser och stort utbud gör den till en perfekt bunkringshållpunkt för hungriga seglare som just anlänt till Italien från Balearerna i jakt på lite ordentlig mat. Duschar och toaletter är välstädade och det enda som möjligen inte är på topp är hamnkaptenens humör. Han är inte otrevlig, men lite kort i tonen, om än hjälpsam. Vi har också fått kvitto på att man ligger bra även i stark vind, men annat vore ju konstigt med tanke på den himmelska övervakningen.

Kommer man västerifrån på seglats genom Medelhavet är en vanlig väg att lämna spanska fastlandet för Balearerna och sedan göra en nattsegling från Menorca över till norra Sardinien. Från Mahon på Menorca är det knappt 190 nm till Alghero och bara något lite längre hit till Castelsardo. Tag sikte på Fornellipassagen mellan Sardiniens nordvästspets och Isola Asinara och så är det bara ett par timmars ytterligare gång hit. För den som har mer tid är Alghero också en mycket trevlig stad och Isola Asinara väl värd ett besök (se tidigare inlägg). När man är tillfälligt mätt på norra Sardinien seglar man smidigt över till Korsika och köper ett par baguetter, och sedan givetvis tillbaka till den otroligt fina La Maddalenaskärgården som inte får missas innan man fortsätter seglingen i Italienska vatten.

Här i Castelsardo lämnade mamma oss för den här gången. Hon mönstrade på i Ostia och har varit med oss som lättmatros på överfarten till Korsika och hit till Sardinien. Vi har haft besökare under tio veckor sedan vi lämnade Sverige, och varje gång har det varit lika roligt att dela upplevelserna med andra!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bonifacio

Vi är tillbaka på Korsika. Efter en nattsegling på 144 nm med start i Ostia kom vi fram till Bonifacio igår på morgonen. Seglingen startade i svag bris från norr men snart nog växte den i styrka och vi kunde segla halvvind med 6-8 m/s. Framåt kvällningen lade sig vinden dock helt och vi fick gå för motor genom natten. Mamma är med oss sedan ett par dagar och hon tog hundvakten mellan ett och halv fyra. Förutom ett par slöa delfiner som lite halvhjärtat hoppade ett slag kring båten var det en händelselös, men bekväm överfart.

Bonifacio har givit namn åt sundet mellan Sardinien och Korsika och är en gammal stad med anor från 800-talet. Från början var den enbart en försvarsanläggning byggd av Pisanerna när de härskade över ön, sedan kom Genovesarna och tog över och byggde till befästningarna lite och kallade det ett citadell. Befolkningen var på topp år 1901 då det bodde drygt 4000 personer här, nu är det bara 2900. Hamnen är en naturlig vik som skär ner genom den i övrigt kanske 100 meter höga kusten. Själva staden ligger på en halvö som skyddar hamnen mot syd.

 

Hamnen är ofta knökad på sommaren och passar då på att ta ut en saftig hamnavgift. Nu i april är det istället gott om plats och en beskedlig hamnavgift. Visserligen är det skralt med duschar och toaletter, men kan man sköta det på sin båt så är det ju inget problem. ”No!” var hamnkaptenens glada klargörande huruvida han talade engelska eller något annat än franska. Istället pratade han obekymrat vidare på franska och förklarade säkert en hel del bra saker om hamnen, som dock gick mig förbi.

I hamnen trängs caféer och restauranger på kajkanten och vi smorde kråset med traditionell korsikansk mat på ”The Kissing Pigs” på kvällen. Maten här är bastantare och robustare än den italienska, och kostar en halv gång till så mycket. Vinet var lokalt och riktigt gott. I hamnen finns även en välsorterad mataffär ett par meter från kajkanten, samt förstås ett baguettebageri.

Från hamnen segade vi oss upp för ett brant mellanting mellan trappa och backe till den gamla staden innanför murarna. Där är det idel trånga gränder, krimskramsaffärer och fler restauranger. Bonifacio är tydligt präglat av turism, men fortfarande trevligt med gott om lokalbefolkning som är ute och äter också.

Utanför citadellet kan man gå österut längs klippkanten och få en strålande utsikt över Bonifaciosundets västra del. Havet såg förrädiskt platt och beskedligt ut från 100 meters höjd, trots att det blåste kuling i byarna. Sundet är illa beryktat för att vara svårnavigerat i dåligt väder och det verkar alltid blåsa hårt antingen från väst eller öst genom sundet. Med moderna sjökort och plotter är det förstås enkelt, men det kan vara helt olika förhållanden på ömse sidor om sundet som man bör vara beredd på. Kusten består av stupbrant sandsten som ser ut att vittra sönder medan man tittar på. Uppe på platån är det ett tjockt lager med macchia, den ogenomträngliga snårvegetationen som hjälpt korsikanerna och deras kusiner på Sardinien att hålla sig undan makthavare sedan tidens begynnelse. Gillar man inte pålagorna från överheten drar man sig helt enkelt upp i bergen och försvinner i macchian som ingen polis eller militärmakt helt kan forcera.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Påsk hos Påven

Undvik att besöka Rom under påsk är ett ofta upprepat gott råd. Påsken är den stora katolska högtiden och många är de fromma som vallfärdar hit för att hälsa på påven. Han brukar bli överväldigad av alla objudna gäster och vinka åt dem på Petersplatsen. I år kom 100 000 personer till Petersplatsen för påskmnässa och påvlig vinkning.

Hela resterade Rom är också proppfullt av turister som fyller upp såväl kyrkliga som värdsliga sevärdheter, gator och torg. Vi trotsade ändå rådet och tog tåget in från Nettuno för en kulturell snarare än kyrklig vallfärd. Vi pressade in tre museibesök, lunch och fika på en liten piazza innan vi äntrade tåget tillbaka.

 

Här är öppettiderna huggna i sten

I Nettuno lärde vi känna ett trevligt Nederländskt par. De visar onekligen att det är möjligt att långsegla även utan en jättebåt. Med sin Cornish Crabber på under 8 meter, utan toalett eller kylskåp, har de redan seglat hit från Nederländerna och fortsätter med gott mod söderut.

Hemma i vår egen båt bullade vi upp en påskbuffé som inte behövde skämmas för sig. IKEA-sillen intog högsätet tillsammans med våra egentrillade köttbullar.

Ett kommande bestyr blir att räta ut ett par mantågsstöttor. Några av dem har kroknat. Jag är osäker på om det är i hamnar när båtgrannar tryckt mot vårt mantåg eller kanske till sjöss. Vi fick några rejäla brottsjöar över oss och kanske att fenderbrädan gjort att trycket blev för stort på stöttorna?

Tips och tricks är påfyllt fiffigheter angående gnällstopp och färskvatten.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Amalfi, Capri och tillbaka till verkligheten

 

 

Kusten och halvön söder om Napoli och norr om Salerno är spektakulär. Berget störtar stupbrant ner i turkost hav och på sluttningarna klänger små pittoreska byar sammanbundna av en smal och slingrig, men hårt trafikerad väg. Vi hyrde bil i Salerno och tog en dagstur ut på den berömda kuststräckan för att blanda oss med det glamorösa folket. Amalfi blev sedan det upptäcktes av rika amerikaner och britter på 1800-talet en tummelplats för alla som är som var ute på ”The Grand Tour”, den klassiska bildningsresan för den bemedlade överklassen i vita linnekostymer och stråhattar. Här kunde man bo flott och få förstklassig betjäning och föra insiktsfulla samtal med varandra, och samtidigt uppleva att man verkligen levde tillsammans med det enkla och okomplicerade italienska folket på landsbygden. I modern tid finns de flotta hotellen och de amerikanska turisterna kvar och det är lika vackert som alltid, även om linnekostymerna givit vika för praktiska nylonjackor och basebollkepsar. Den enkla landsbygdsbefolkningen har till stor del ersatts av företagsamma Napolitanare som tävlar om att ta de högsta priserna för allt från cappuccino till båtturer. Italienarna säger att Amalfikusten är en jordisk föraning om det himmelska paradiset, men man får hoppas det är billigare i den riktiga himlen, annars blir det nog till att välja något billigare alternativ.

Vi hade i alla fall en bra dag med sol och glittrande hav och alla byarna uppradade framför oss. Dagen blev inte ens sämre av att vi strax efter att vi kört ut ur Salerno blev påkörda av en bil som körde de normala centimetrarna bakom oss. När jag saktade in för att svänga in på en mack körde han ofrånkomligen in i oss. Man vill inte gärna sitta i en Fiat 500 och bli påkörd som vi gjorde, men turligt nog var det en annan pluttfiat, dock en 600, som körde på oss. Först blev det en del bistra miner och viftande med armarna från båda sidor. Lite färg och tejp skulle lösa det hela enligt den unge mannen som körde på oss. Man är lite vaksam med alltför aggressiv konfrontation med unga män i närheten av Napoli så jag försökte vara artig men inte ge med mig. Snart rann dock irritationen och upprördheten bort från oss båda och under tiden vi inväntade mannen som äger hyrbilen fick vi lite tips om vad som var fint att se i Amalfi och småpratade om ditt och datt. Hyrbilskillen var, trots att han inte varit närvarande, skoningslöst snabb med att konstatera att felet helt och hållet låg hos den andra föraren. Han hävde fram en bunt papper som den andra föraren fick skriva under och så var saken utredd. Här gäller det att vara den mest bestämde och inte öppna för någon diskussion tydligen.

En berövad påkörare till höger

Bilen gick fortfarande fint så vi fortsatte ut på halvön och hade en utmärkt fortsättning på dagen. Lunch åt vi i Positano, traditionellt pizza och spaghetti alle vongole som är paradrätterna här.

     

Från Salerno seglade vi dagen därpå vidare till Capri, om möjligt ännu glamorösare och snofsigare än Amalfi. Hamnavgiften är av det prohibitiva slaget och tillåter enbart välplanerade och effektivt utnyttjade besök. Vi kom undan med 100€, vilket får anses som överkomligt i jämförelse med högsäsongspriserna som är minst de dubbla. Marinan i sig var dessutom en av de sämre vi besökt med rostiga knapar och rangliga flytbryggor. Inte ens heltäckningsmattan på flytbryggan lyckades förmedla känslan av lyx man tycker kan krävas med sådana hamnavgifter.

Genom att komma tidigt och stanna sent dagen därpå hann vi se mycket av ön i alla fall. Capri må vara uttjatat som pittoreskt resmål och proppfullt av turister, men det är också fantastiskt vackert.

  

Vad har hänt här? Är han parkeringsvakt? Kommer den med mat till honom?

Båten lämnar man i Marina Grande varifrån man kan ta buss upp till antingen byn Capri, eller den andra byn Anacapri. Capri är den fashionablare av de två och härifrån går det vandringsstigar ut på klipporna med utsikt över havet västerut eller Vesuvius och Napoli österut. Anacapri är inte riktigt lika övergivet av det vanliga livet och här ligger även Villa San Michele, Axel Munthes livsverk från förra sekelskiftet.

  

Även om man inte är helfrälst på trädgårdar och grekiska statyer är ett besök ändå väl värt. Lugnet och harmonin Munthe eftersträvade är påtagligt och man känner sig lite själsligt vederkvickt efter ett besök. Det faktum att det är ett av de bäst och mest smakfullt planerade museerna vi besökt i Italien förtar inte känslan. Här finns rediga och informativa skyltar på flera språk, allt är städat och det ligger inga högar med skräp eller något trasigt någonstans. Man märker att det finns en ambition av att man som besökare skall lära sig något nytt, inte förhöras på skolbokskunskaper om antiken som annars är den vanligaste känslan man har vid besök i Italienska museer. Mycket finns att säga om Munthe, men han lyckades med sin villa.

Från Capri fick vi en fin halvvind som gjorde att vi bestämde oss för att nattsegla upp till Nettuno, söder om Rom. Vinden svek oss dock mer och mer och vi fick starta motorn och stötta med den under natten för att komma någon vart. Återigen fick vi anledning att känna oss nöjda över vårt kortkapell som gör att vi har nästan som en styrhytt under sprayhooden. Där är det varmt och skönt och en hundvakt blir betydligt behagligare.

Efter vår utflykt till det ljuva livet på Amalfi och Capri utgör Nettuno en återgång till det vanliga livet. Vi ligger bra långsides och har fem minuters promenad till centrum som är fullt av alldeles vanliga butiker med frukt, bröd och mopedreservdelar. Tonårskillar spelar fotboll framför kyrkan, det finns lite obegriplig politisk grafitti, fiatarna tutar på varandra och utanför barerna hänger de vanliga gubbarna. På under en timme åker man till Rom så det tänkte vi göra i morgon för att fördriva tiden. Vi måste vänta ut ett blåsväder några dagar och passar på att köra sista skolpasset innan påsklovet och pyssla med båten. En liten skada i gelcoaten på fören behöver plastas och däcket tvättas av.

Dagens stora händelse är att en patrull från Guardia Finanzia, finanspolisen, kom på kontroll. De ville se alla våra skeppspapper och dessutom gå igenom båten för att se så vi inte smugglade cigaretter eller valuta. En av dem bad mig öppna några skåp jag själv tyckte var lämpliga samt ange ungefär hur mycket pengar vi hade med oss, vilket gör att man kan undra över effektiviteten i deras undersökningsmetoder. Varken Davids lego eller högen med handdukar jag visade väckte någon misstänksamhet hos honom, däremot kommenterade han att vi hade det trevligt och mysigt. Efter att omständligt och noggrant fyllt i ett långt dokument med alla upptänkliga uppgifter om mig och båten fick jag en kopia för genomläsning. Jag tyckte det var ganska spännande och läste noga, men det tog tid och de stönade och stånkade och började istället fråga om vår resa för att avleda min läsiver. Allt slutade väl och vi fick klartecken att fortsätta. David är övertygad om att de enbart var nyfikna på oss och båten, men jag har förklarat att så oprofessionellt skulle aldrig representanter för ett rättsväsende uppträda.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Nattsegling

Johanna purrade mig vad halv tre, mitt i becksvarta natten, dock inte i någon sur och usel skans. Alila forsade fram för revad stor och genua och havet skvalpade mot skrovsidorna. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och bad om fem minuter för att komma igång innan jag seglade på mig kläderna. Jag hade gått och lagt mig klockan tio på kvällen och sovit ett par timmar i alla fall. Jag sover dåligt under nattseglingar, i vart fall första natten. Troligen sover jag mer än jag tror, men det känns som jag enbart ligger och vrider mig utan att sova något alls. Förutom förstås den sista halvtimmen innan det är min vakt, och då jag äntligen somnat gott. Väl uppe i sittbrunnen rapporterade Johanna om någon fiskebåt som varit synlig på ais:en men annars lugnt, innan hon gick ner och knöt sig i sjökojen jag nyss lämnat. David sov vidare som en liten gris i kojen på andra sidan i salongen.

  

Vi lämnade Tropea klockan elva på förmiddagen i lördags, med 130 nm framför oss upp till Salerno vid Amalfikusten. Efter en dag med varierande svaga vindar och en hel del motorseglande, motorn igång med seglen uppe, kunde vi äntligen stänga av motorn framåt natten och glida fram i mörkret för enbart segel.

  

Det är en speciell känsla att nattsegla. På samma gång läskigt och utsatt i en liten båt mitt på havet i mörkret, och samtidigt ett lugn och en meditativ frid med gott om tid att sitta och fundera på något. Det gäller att inte lugnet och friden tar överhanden så man somnar förstås. Ljudböcker i hörlurar är en bra lösning mot det. Med berättelsen om Karl-Oskar och Kristinas vedermödor på sina steniga tunnland i Småland i öronen låter jag blicken glida längs horisonten, de enstaka fyrarna längs Kalabriens kust, någon lanterna på en fiskebåt och då och då mot instrumenten. Kontrollen blinkar för det mesta blå och det är sällan jag behöver ingripa i färden. Autopiloten sköter styrningen och skotar man bara seglen något hårdare än nödvändigt tål de mindre vindskiften hit och dit utan att fladdra. Lugn och trygg segling är definitivt prioriterat över fart under natten för oss. Är det månljust kan det vara som att segla i ett svartvitt fotografi. Havet ser ut som kvicksilver och båten märkligt belyst som av en strålkastare.

Vissa nätter när jag är orolig att jag ändå inte skall kunna vara vaken sätter jag ett larm på 15 minuter på mobilen och håller den i handen. Nickar jag till så vaknar jag av larmet och kan kontrollera horisonten och instrumenten. Det känns rimligt säkert på öppet hav, men är inget som fungerar med tät fiskebåtstrafik runt omkring.

Vinden friskade i under natten och framåt gryningen hade den vridit och stigit till stadiga 14-15 m/s, 35-40 grader in från styrbord. Eftersom vi seglade nära en lovartskust hann den inte bygga upp några vågor av betydelse, men kulingen drog ändå upp en kort och stampig sjö. Med flera varv inrullade på både genua och stor kunde vi fortfarande göra drygt 7 knop, men det blev lite svårt att sova i oljudet under däck för Johanna och David. När vi närmade oss hamnen dog vinden ut helt, vi kom i lä av bergen, och vi kunde lägga till kl halv åtta på morgonen i fullständigt bleke. Efter en stadig frukost gick vi och lade oss för att sova ikapp några timmar. På kvällen blev det förstås våfflor till åminnelse av Jungfru Marias bebådelse den 25 mars.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar