Keltiska havet

Vi lämnade Irland på söndagen med alla tankar fulla och mat för flera veckor om det skulle knipa. Vi var nog alla lite nervösa, men det visade sig så här i efterhand vara obefogat.

Redo för allt!

Ett par sjömil utanför Kinsale, när vi kom ut ur lä från Irland, satte vi genua och storsegel. Nästan omedelbart fick vi en bra slör och gjorde mellan 6 och 8 knop med fullt ställ. Visst gick det vågor, men inget skrämmande. Per tog första vakten till klockan ett på natten, jag därefter till fyra då Johanna purrades för att ta sista nattpasset. Under dagarna har vi inga fasta tider, men det är alltid någon som har vakt och ansvar för att vi inte seglar på något. Just det missade vi lite längre fram…

Sista prognoserna vi tittade på hade förutspått 8-10 m/s vind från nordväst under söndag och måndag med lite vrid mot väst under tisdagen. Under onsdagen skulle det vrida mer och dessutom blåsa upp något. Detta stämde förvånansvärt väl. Annars brukar väderprognoser sällan stämma så bra som nu. Kanske beror det på att vädersystemen över Atlanten är stabilare och enklare att förutspå än i Sverige där de ju skall passera Brittiska öarna och Norge.

Vi gjorde vad vi kunde för att livet ombord inte skulle kännas som ett undantagstillstånd med växande kaos. Genom att försöka upprätthålla något så när vanliga rutiner orkar vi längre tror vi. Tanken är att vi inte skall betrakta en överfart som en transportsträcka som skall överlevas, utan ett tillstånd att leva i. Vi behöver ju inte komma fram eftersom vi redan är hemma hela tiden. Efter den första trevande dagen kände vi oss märkbart stabilare och på tisdagen både duschade vi och bakade chokladkaka. Inte samtidigt, men ändå.

Att segla flera dagar över ett hav är en märklig upplevelse. Vi såg enstaka andra båtar, men bara de sista dagarna. Havet sträcker sig runt hela horisonten hela tiden. Man skulle kunna tänka sig att det skulle kännas ödsligt och ensamt i en liten båt, men tvärtom kändes det inte så den här gången. Förutom att vi har lärt känna Alila och har henne som en fast, eller flytande, trygg punkt i tillvaron är vi fyra ombord och fick dessutom otaliga besök av delfiner. Från att vi blev oerhört upphetsade och uppspelta vid minst ryggfena avbryter vi knappt samtalet för att peka mot ett gäng som simmar runt båten en stund. delfinbesöken bryter ensamheten på havet och piggar dock fortfarande upp!

Under tisdagen slörade vi vidare med god fart då vi plötsligt seglade på något! Alila väger fullt lastad säkert 13 ton och ångade på i sju knop, men stannade ändå upp vid kollisionen så det var inte någon småsak vi rammat kunde vi förstå. Alle man på däck på någon sekund och nervöst kikande i vattnet för att se vad det kunde vara. Vi hörde ett skrapande längs botten och bilden av skrovet uppfläkt av ett vasst containerhön blixtrade förbi under några sekunder. Akter om Alila dök då plötsligt en val upp! Vi fick inte se den ordentligt, men kunde utan tvekan se att det var en bjässe med blåshål och typisk valstjärtfena. Valen snurrade och vältrade sig i vattnet en stund innan den försvann. Vår gissning är att den hade legat och slumrat i vattenytan och blev abrupt väckt av att få en segelbåt i huvudet. Med tanke på att Atlanten är 106 500 000 kvadratkilometer stor får man betrakta det ganska oturligt att bli väckt på det sättet. Vi hoppas att valen klarat sig utan några skador från det otippade mötet. Den fortsatta seglingen gick utan problem för oss så roder och annat under vattenlinjen på Alila verkar inte ha påverkats alls. Vi är glada över att ha fått se val under seglingen, men det är ju lite tråkigt att vi skulle segla på den enda vi kom i kontakt med.

Hmm. Ett tecken i skyn?

Mitt på eftermiddagen på onsdagen kunde vi plötsligt se en kust skymta föröver! Spanien var siktat! Kusten är emmellertid hög så vi hade flera timmar kvar innan vi kom i hamn. Vinden hade fortsatt komma från nordväst men började lägga sig, nästan som om den var skräddarsydd för vår passage. När vi hade en timme kvar dog den ut helt så vi fick starta motorn. Vi lade till vid tiotiden, lokal tid, och hade då seglat 522 nm på 78 timmar, varav två för motor och resten med genua eller code = samt stor, inga rev. Snittfarten blev dryga 6,6 knop. Även om vi trimmat och fixat lite med skot och kursriktning under vägen kan vi konstatera att vi måste haft verklig tur med ett perfekt väderfönster. I princip hade vi kunnat skota rätt, sätta på autopiloten och sedan gå och lägga oss i tre dygn redan utanför Irland.

Med AIS blir seglingen som ett dataspel!

Biscaya då, skall inte det vara en veritabel fartygsgrav. Kanske det, men vi klarade oss genom att inte segla där alls. Strikt räknat är Biscaya det område som avgränsas av Bretagne i Frankrike och Galicien i Spanien. Eftersom vi startade på Irland och därmed förlängde vägen med kanske 100 nm passerade vi väster om det egentligen Biscaya. På så sätt har vi istället korsat det mindre kända Keltiska havet.

Den fruktade kontinentalsocken fångad på plotterbild

Det svåra med Biscaya är att djupet går från drygt 4000 meter i Atlanten upp till 150 meter på bara 30-50 nm. När det blåser på från väst, vilket det gör ofta, trycks vattnet upp mot kontinentalsockeln och skapar oreda bland vågorna. Därför vill man snabbt korsa socken, och helst vinkelrätt. det blev en tydlig skillnad på vågorna när vi kom ut på 4000 meters djup. Vi siktade lite västerut från en rak kurs mot mål för att få en bättre vinkel och korsade på en ganska bra punkt. Det blev ett långt sugande svall, men mycket längre våglängder och därför oerhört mycket bekvämare.

Sammanfattningsvis har vi haft en mycket bra överfart och anlände till La Coruna pigga och glada med allt oskadat, förutom valen kanske.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Irland

Efter Kilmore Quay blev nästa stopp i Ballycotton, eller bellycotton som vi först trodde det hette och tyckte var konstigt. Navelludd, kan en hamn heta så? Ballycotton var dock en riktig hamn, men som dessvärre inte har flytbryggor. Det innebär att man måste förtöja vid kajer där vattenytan varierar 3 meter mellan hög- och lågvatten. Förutom att det blir skvalpigt och man måste ha många linor ute är kajerna ofta ordentligt bevuxna och slemmiga av alger. Inre delarna av hamnen torkade dock ut vid lågvatten och ankringen utanför hamnen var inget alternativ med de vindar vi hade så det var kajerna som gällde. Inne i hamnen fanns dock ingen plats för oss, förutom utanför en segelbåt som varit med ett tag. Att få ligga utanför den skulle vara som som att ligga vid en pontonbrygga och de får sköta allt joxande med linor. Mycket enkelt för oss. Enda tveksamheten inför arrangemanget var att båten hette Whisky Galore, men besättningen verkade inte ta på allvar att uppfylla det löftet hela tiden i alla fall.

Sista stoppet på Irland blev i Kinsale. Där låg vi som gäster i Kinsale Yacht Clubs marina. Det är skillnad på gästhamnar och gästhamnar. Eftersom vi skulle få lite radiodelar levererade ringde jag några dagar i förväg och frågade om det var möjligt att få dem levererade till klubben. Inga problem. Det var även klubben som fixade fram riggaren Harry och när vi kom till bryggan stod en av hamnens constables, Paul, beredd att ta våra linor, hälsade oss välkomna, berättade att han varskott rigg-Harry om att vi kommit, gav oss alla passerkort och koder vi behövde och välkomnade oss till klubbens bar när det passade oss.

 

Bar var ingen överdrift

Under tiden i Kinsale fick vi tillbaka vår VHF som hade krånglat och varit på undersökning hos Raymarine. Vi fick även ett paket med satellitantenn och kablar från Sverige för att ersätta den gamla antennen som gått sönder. Per och jag drog kablar och fixade och nu har vi en elegant stolpe med i vart fall två antenner på aktern. Antalet antenner på en långseglarbåt fungerar på samma statushöjande sätt som taggar på älgar så det är klart att vi vill skryta med de vi ändå har. Jag överväger att skaffa några trasiga från en båtskrot för att få upp några till.

Riggar-Harry fixade till akterstaget och kollade dessutom igen riggen efter eventuella andra förslitningar.

bara 12 meter kvar till toppen…

Utrustning och slitage på båten är ett ständigt ämne för diskussion och funderingar. Vi har hittills inte sett en enda båttillbehörsaffär med samma sortiment som hemma. De bästa är de som riktar sig till yrkessjöfarten, men ibland är dimensionerna på deras grejor lite för stora.

Saxpinne

Vi hade ögonen på väderprognoserna ett par gånger om dagen och särskilt på ett högtryck som skulle breda ut sig efter helgen. Dagarna fram till det ägnade vi åt att förbereda oss för överfarten. Vi handlade mat, lyssnade på livemusik och gjorde även en bilutflykt till Dingle. Inte i Bohuslän, utan den irländska kopian, som ärligt talat är trevligare.

Inför en längre översegling finns det massor man kan göra och en del som man inte får glömma. Vi bunkrade mat som skulle vara enkel att laga under gång, vi tejpade mantågsöppningar, vi kollade att chokladkakorna i grabbagen inte var uppätna och vi kollade alla upptänkliga väderhemsidor. Sjökojer förbereddes och sjösjukeplåster sattes bakom öronen. Allt på däck surrades och vi hissade kutterfocken för att se så den var redo om det skulle bli hårt väder.

Som ett gott varsel lämnade ytterligare en svensk Hallberg Rassy hamnen ett par timmar före oss för att segla till Spanien också. Det är alltid skönt när någon annan fattar samma beslut som man själv gör. På söndagen var allt redo och vi gav oss iväg, först över floden för att tanka och äta en sista glass, men därefter ut i Atlanten.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Mot Spanien!

Idag kastar vi förtöjningarna och seglar mot La Coruna i nordvästra Spanien. Det är 500 nm och vi räknar med att vara där på torsdag. Lite nervöst förstås, så lång överfart har vi aldrig gjort innan, men vi har förberett oss väl och skall bara köpa några pizzor som sista delen av färdkosten så är vi så redo vi kan bli.

Kinsale som vi legat fyra dagar i är en pärla. Allt är bra, yachtklubben vars gäster vi är har tagit emot oss på bästa sätt och till och med vädret är fint. Jag återkommer med mer bilder och berättelser om vår sista vecka här på Irland, men det får bli när vi är i Spanien!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Från gryning till skymning

Idag lättade vi ankaret kl fem efter en lugn natt. Precis därefter gick solen upp och var med oss hela dagen från en klar himmel. 107 nm senare lade vi till precis efter solnedgången i Kilmore Quay på sydkusten.


Sjutton timmar till sjöss kan vara väl långt om vädret är dåligt men vi hade det hur bra som helst. Vi läser böcker, David vinner över oss alla i Sänka fartyg, när vi är hungriga lagar vi mat och när vi känner oss inspirerade drar vi lite i skoten. Per är mest energisk i att få fart med seglen och stundtals gjorde vi 10 knop, men då med två på grund av strömmen. Efter lunch vände tidvattnet och vi tappade två knop istället.

Snart är vi i Kinsale som blir vår utgångspunkt för överseglingen till Spanien. Där kommer vi få vänta ut en kuling, men det är lika skönt så vi får ett par dagar att bunkra och se oss omkring och förbereda båten.

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Rigghaveri avvärjt

Vi besiktigade förstås Alila innan köpet, både professionellt med besiktningsman och petigt och ifrågasättande själva.

Riggen såg ut att vara i bra skick, men vi vet att den stående riggen, alltså vant och stag som håller uppe masten, förr eller senare skulle behöva bytas eftersom den gått långt. I många andra länder ställer försäkringsbolag krav på att riggen är högst 10 år för att försäkra båten. Alila är inte 10 år, men har gått ett varv runt jorden, vilket är långt längre än många båtar seglar under hela sin livstid.

Vad man skall hålla koll på är brustna kardeler, alltså de små trådar som tillsammans utgör wiren. Lite av en händelse får jag medge, det borde vara del av en daglig rutin, såg vi just det på akterstaget idag. Kanske är det påfrestningar på sistone, eller bara tiden som tagit ut sin rätt, men nu är det dags att byta. 

Vi blev lite oroliga att det vi såg bara var början på ett snabbt tilltagande förfall som inom minuter skulle innebära att hela riggen upplöstes i något slags kokt spaghetti. För att rädda oss och riggen satte Per och jag upp en nödlösning för det fall staget plötsligt skulle ge upp. Inget piggar upp som ett lagom knepigt problem som bara kan lösas med tågvirke, några knopar och lite gemensamt funderande på akterdäck. Lösningen blev en av pappas gamla favoritknopar för att spänna fast plankor på biltak.


Dessutom ringde jag riggaren Harry i Kinsale dit vi skall senare i veckan. Han får ge den slutliga domen, men troligen måste vi byta hela akterstaget. Lika bra att få det gjort, hoppas bara det inte tar för lång tid.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Bottle Throwing Range

Vi ligger i Belfast Marina i Abercorn basin, längst in i hamnen, strax innanför platsen där Titanic byggdes. Belfast är och har varit en varvsstad, de har en av världens största torrdockor och två kranar som kan lyfta 1500 ton tillsammans. Infarten gick förbi långa kajer med lastbåtar som lossade säd med stora kranar och skopor, ungefär som man tänker sig att det gått till i alla tider.

Väl värt är ett besök på Titanicmuseet, som inte bara beskriver den kända historien om skeppsbrottet, utan även hur skeppet byggdes och mycket om stadens utveckling och människorna som arbetade här vid förra sekelskiftet.

Det moderna Belfast förknippas givetvis med rapporterna från oroligheterna i Nordirland under 1970-1990-talen, eller ”The Troubles” som de lakoniskt kallas. Benämningen oroligheter är lite förminskande med tanke på att 3 500 människor mördades. Belfast är absolut en stad märkt av konflikterna som har varit, och som fortfarande består i någon mån. Katolska och protestantiska kvarter ligger om varandra, men är helt segregerade från varandra. Mellan några av de mest problematiska som Shankill och Falls finns det 12 meter höga staket som separerar områdena från varandra, så kallade Peace Walls, och vägarna som leder mellan stängs automatiskt med stora portar under natten.

Vi har dock bara mött trevliga och hyggliga människor. Hamnkaptenerna här och i Glenarm som var vår första hamn i Nordirland har varit exemplariskt hjälpsamma och trevliga. Här i Belfast gav hamnkaptenen oss efter en stunds småpratande till och med en plats på en brygga utom ”Bottle Throwing Range” från kajen. Inte så dumt eftersom det är fotbollsmatch ikväll mellan Celtic och Linfield, som tydligen skär rakt igenom gamla fiendelinjer, så det är kanske lite huliganbråk att vänta.

Hamnen är ganska tom, vilket beror på att det är ”Marching season” den här veckan, då flera olika grupper skall ut och provocera genom att marschera genom varandras förorter. Vi märker dock inte av något sådant här och centrum är koncentrerat och promenadvänligt med bra pubar och affärer. Det ligger dock en allmän känsla av ruffighet över staden och alla som sett This Is England förstår vad jag menar. Efter ett tag känner man sig ändå gradvis mer och mer hemma. Belfast ”grows on you”, men det är klart. Vi har inte givit oss ut i förorterna på kvällen.

Idag mönstrade min bror Per på för att segla med oss i två veckor. Förhoppningsvis hinner vi över Biscaya under den tiden så vi kan dela vakterna på tre. David är visserligen ett piggt stöd under nattvakten när han är vaken, men han är inte riktigt redo att ta det fulla ansvaret medan vi tryggt ligger och sover ännu.

Per och David pysslar med sitt

Per kastades omedelbart in i båtens skötsel och lagade våra läslampor innan han gav sig av på en promenad genom problemförorterna (det är hans foton ovan) medan vi andra gjorde ett barnvänligt besök på Titanicmuseet.

Belfastfood

I morgon blir det tidig purrning. Vi hakar på tidvattnet ut ur Belfast mot Bangor, där vi skall fylla tanken med röd diesel innan det bär det av söderut. Eftersom tidvattnet flyter in i Irländska sjön både norrifrån och söderifrån kan man med lite fiffig planering flyta med det stigande vattnet och strömmen söderut några timmar, för att vid högvatten mitt på, vid St Johns point, liksom glida över i nedförsbacken och flyta med det sjunkande södergående tidvattnet. På det sättet kan dagsetappen bli längre än annars.  Tidvattenströmmarna runt brittiska öarna utgår nästan alltid från Highwater Dover och är väl dokumenterade i olika strömkartor. Ett exemplar av Reeds nautical almanac är bra att ha, men har man en pålitlig uppkoppling klarar man sig bra med olika hemsidor.

Vi tittar en del på visitmyharbour.com som har massor med bra hamninformation och länkar till strömkartor och tidvattentabeller. Vi får dock se hur länge vi orkar i morgon, och kastar ankaret när det känns lagom i morgon kväll.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Davids vandringsrescensioner

David har lagt in en vandring i sin lista över vandringar under vårt seglingsår: Islay, Skottland

Publicerat i David, Utflykter och kultur | Lämna en kommentar

Islay

Idag tog vi en liggedag mellan de ganska långa etapperna vi gjort och som vi har framför oss. Port Ellen på Islay där vi ligger är en liten sävlig by med en bra hamn. Tidvattnet är märkligt nog bara runt en halvmeter här, att jämföra med runt 2-3 meter på de flesta andra ställen runt omkring. Tydligen beror det på ett ovanligt fenomen som innebär att tidvattnen liksom balanserar som på ett gungbräde just här mellan Islay och Mull of Kintyre som ligger söderut. På den exakta punkten där detta sker finns inget tidvatten alls, och runt omkring blir det betydligt mindre än annars.

Ilsken svanfamilj som bevakar sin strand

I byn finns två mataffärer som har bra utbud, särskilt Coop som dessutom tar utländska kreditkort, något som de är nästan ensamma om här i byn, konstigt nog. Vi hade inga pund i kontanter med oss hit och fick plundra Davids ihopsparade reskassa på euro för att kunna betala hamnavgiften. Roligt för honom att kunna bidra lite också tänker vi.

Vandring med vätskekontroller

Dagen har bjudit på sol från molnfri himmel och vandring på ”Three Distillery Walk” längs kusten till Ardbeg, Lagavullin och Laphroig. Alla har förstås guidade turer och säljer olika specialvarianter av sin whisky. Alla turer var dock fullbokade. Jag ville ha en flaska Ardbeg, och vi missade att köpa en när vi var där så vi tänkte köpa en på coop i byn istället. Naturligtvis sålde de inte någon whisky från ön i butiken, sannolikt som resultat av någon lömsk kartellbildning med destillerierna för att de skall kunna sälja med sina egna priser.

Vandringen var dock bra, vädret bästa tänkbara och utsikten vacker. På Laphroig fick vi dessutom varsin wee dram som smakprov, och när vi blev ”Friends of Laphroig”, dessutom varsin liten flaska att ta med hem. De hade ett litet museum över sin egen historia och vi kunde bland annat lära oss om Betty, som kom för att sommarjobba som skrivbiträde på 1910-talet, och slutade som ägare till hela destilleriet på femtiotalet.

Johanna fuktar strupen med en 12-årig special selection

Islay är verkligen värt ett besök, men i morgon drar vi vidare mot Irland. Vi går tidigt för att få tidvattnet med oss och räknar med en fin segling.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Liten sammanfattning om att segla från Sverige till Caledonian Canal, mest för den seglingsintresserade

Nu har vi kommit igenom Caledonian Canal och gått vidare två dagar ner mot Irland. Igår sov vi i Oban, som var mysigt och hade en riktigt bra mataffär. Det är vi inte bortskämda med här i Skottland där den bästa innan det var en bensinstation. Tesco i Oban var, nästan, lika bra som vilken som helst affär hemma. Billigt var det också. Mat här i Skottland är tydligt billigare än i Sverige, både i affärerna och framför allt ute på pubar. Mat och dryck för tre går sällan på mer än 25 pund, och då snålar vi inte men har visserligen gått på ganska billiga ställen.

Från Oban gick vi tidigt i morse för att passa tidvattnet genom Luaing sound, där det kan strömma sju knop som mest. Vi lyckades räkna rätt på det, hjälpta av Patrik Stintzing som vi träffade i Oban igår, och fick knopen med oss. dagen var solig och stilla så vi fick tyvärr gå med motor hela vägen, men havet låg stilla och blankt och vi kunde duka upp lunchen på bordet i sittbrunnen utan att få den i knäet. På Islay ligger vi i Port Ellen i en fin liten marina och i morgon blir det upptäcksfärd på ön till fots.

För den som eventuellt tänkt segla samma sträcka som vi kanske den här kortfattade redogörelsen kan vara till lite hjälp. Sammanfattning Göteborg till Islay

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Ännu en måndag morgon på jobbet


Utanför Corpach Sea Lock klockan åtta på morgonen, solen bryter fram, havet ligger blankt. David läser högt om världens högsta bergskedjor, ostsmörgåsar och te finns redo. Johanna styr med säker hand, härdad av att ha stått vid rodret genom alla slussar. Världen ligger öppen. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar