Hemma igen!

Idag seglade vi i en laber bris de 17 sjömilen från Lerkil till hemmahamnen vid GKSS i Långedrag! Vi hade gott om tid och kunde njuta av de välbekanta synerna; Valö fyr, Vrångös sandstränder, Donsöhuvud, Knarrholmen (med nya hus!) och slutligen inloppet till GKSS. På bryggan mötte mamma och Pentti och tog tamparna, och strax därefter dök Davids kompisar Arvid, Samuel och Edvard upp med sina föräldrar. Det känns bra att vara hemma igen!

Ett år, en månad och 23 dagar efter att vi lämnade samma hamn återvänder vi med mängder av erfarenheter och upplevelser. Den korta sammanfattningen är att allt har gått bra, och ungefär som vi förväntat oss. Den långa berättelsen kommer det ta tid att smälta samman och lägga på plats (eller tillrätta…). Det känns omöjligt att enkelt formulera hur det känns, vad som varit bäst, hur det är att vara tillbaka, om vi skall ut igen och alla andra frågor som oundvikligen dyker upp när ett års långsegling är över, och det kommer säkert ta tid innan vi själva sorterat intrycken. Förhoppningsvis lever i alla fall de bra minnena och erfarenheterna kvar länge och det som varit trist eller jobbigt försvinner bort. Helt säkert har vi alla tre en stor bank av inre bilder från lata dagar under Medelhavets sol, från en ankarvik med kristallklart vatten, från möte med andra seglare, delfiner på Biscaya, eller från någon siciliansk barockkyrka som vi kan luta oss tillbaka och med halvslutna ögon plocka fram under något spännande möte på jobbet eller dubbellektion i skolan när höstmörkret lägger sig.

Nu återstår bara att plocka ihop våra kläder, tömma kylboxen, kransa upp skoten och åka hem till lägenheten. Innan dess skall vi dock surra för storm. I natt sover vi i båten för sista natten under resan, och då skall det komma in ett elakt lågtryck med hård storm i byarna.

Tack alla ni som kommenterat vår resa här på bloggen! Jag slutar för den här gången, men vem vet, det kanske blir något avsnitt från kommande färder om andan faller på igen.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Slutsummering av en medelhavssegling

Med endast några få dagar kvar innan vi är hemma i Göteborg kan vi summera en del av våra mer mätbara upplevelser.

Sedan vi lämnade Sverige i juni förra året har vi spenderat 420 dagar i båten. Vi har sovit alla nätter i båten förutom fem, då vi sov på hotell på Sicilien i samband med olika resor.

Under 2017 seglade vi 4829 nm och hittills i år 4120 nm, sammanlagt 8949 nm. I genomsnitt blir det 21 nm om dagen. Den längsta överfarten var från Irland till Spanien och var 522 nm lång, samt tog tre och ett halvt dygn. Vi har seglat totalt 20 nätter.

Hamnavgifterna har kostat 88 944 SEK, vilket ger i genomsnitt 212 SEK per natt. Dyrast var hamnen på Capri som kostade 100 EUR per natt och billigast är förstås alla nätter vi legat på svaj eller nattseglat. Generellt har hamnarna i Medelhavet, och särskilt Italien, varit dyrast och de på de Nederländska kanalerna billigast. Vi skulle kunna ha legat oftare på svaj utanför hamnar för att hålla nere kostnaderna, men vi är nöjda med vår prioritering att lägga oss vid brygga som vi gjort. Hade vi inte det hade vi inte kunnat besöka alla de städer eller platser vi kunnat göra lika enkelt, och då hade vi säkert missat mycket av det vi upplevt.

Gästhamnarna har generellt varit av bra standard. Från Spanien och vidare in i Medelhavet är de alltid bemannade och man får bra hjälp vid tilläggning om man önskar det. Toaletter och duschar är oftast bra, ibland riktigt bra och bara någon enstaka gång döskallemärkta. Wifi finns nästan i alla hamnar nuförtiden och ofta fungerar det riktigt bra. Vatten och el finns alltid överallt, förutom ironiskt nog på Capri, där det var dyrast. Service och kvalitet på gästhamnarna är i särklass lägst i Sverige och Danmark, särskilt vad gäller bemanning och kunnighet hos hamnpersonal.

Vi har hyrt bil 18 gånger i fem olika länder. Billigast var det på Sicilien där vi hyrde för 12 EUR för en vecka, dyrast på Irland där det kostade 60 EUR för en dag. Generellt är det mycket billigt att hyra utanför turistsäsong. Det är nästan alltid bäst att ta sig till en flygplats och hyra bilen där. Vanligen är priset för en vecka vid lågsäsong lika lågt som för ett par dagar. Om man skaffar en separat generell försäkring hos något internationellt bolag slipper man de dyra extraförsäkringarna hyrfirmorna brukar vilja sälja.

Vi har köpt diesel för 47 753 SEK. Billigast var den i Gibraltar i september med 4,96 kr litern, och dyrast i Ragusa i mars då den kostade 18,50 kr per liter. Även här hade vi säkerligen kunnat spara pengar genom att ligga kvar och invänta bättre väder ibland, då vi nu istället dragit igång motorn och kört dit vi ville. Vi har dock haft en begränsad tid till förfogande och har önskat komma långt på den tiden, och då är det nödvändigt att köra motor ganska ofta.

Vi har köpt ny utrustning, underhållit och reparerat Alila för 44 929 SEK. Det mest kostsamma var att ta upp henne och bottenmåla och polera friborden på Sicilien, vilket kostade 14 500 SEK. Tar vi bort nyinköp stannar kostnaden på 37 000 SEK ungefär. Vi har haft tur tycker vi själva, och sluppit riktigt dyra reparationer eller kostsamma missöden. 37 000 kr tror jag är ganska lite för att underhålla en båt som har använts så mycket som Alila gjorts under året. Hon var i gott skick innan vi lämnade Sverige och det har förstås bidragit till att hålla borta missöden, men innebär också att vi har känt att vi inte kunnat snåla med underhållet eftersom vi vill att hon fortsätter vara lika fin och välskött.

Mataffärer finns oftast hyfsat lätt tillgängligt från hamnarna. De sämsta hittar man i turisthamnar där de enbart säljer sprit och chips. I Sydeuropa har Portugal finast mataffärer, men de luktar undantagslöst av torkad fisk. Maten är billigast på Sicilien. Italien i övrigt är lite dyrare men fortfarande billigt. Det är dock är ingen stor skillnad mot Spanien. Absolut billigast blir maten om man köper den på utomhusmarknader, som de flesta städer och byar har åtminstone någon dag i veckan. Fänkål på Sicilien kostar 50 cent för tre kilo under vintern, då det är säsong. Tomaterna nästan kastar de efter en. Bäst bröd hittar man i Tyskland, och det sämsta i Italien. Smaskigaste äppelpajen fanns i Dordrecht i Nederländernas inland och bästa ostkakan i en bergsby ovanför Marbella i Andalusien. Allt annat är godast i Italien.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Sverige!

Igår passerade vi gränsen till Sverige igen, tretton månader och 12 dagar sedan vi lämnade landet, då på väg mot Norge och ut i världen.

 

Nu kom vi i svag vind från Köpenhamn och slörade förbi Ven i hettan. Precis som Napoleons general, den blivande kronprins Karl Johan, landsteg vi för första gången på svensk mark i Helsingborg.

Mottagandet var dock inte detsamma. Vi fick själva lägga till vid bryggan och de enda som mötte oss var ett par danska pensionärer. Vi hittade i alla fall en bra plats, på behörigt avstånd från kajen som vi befarade skulle bli stökig frampå kvällen. Är det något vi uppskattat vid segling utanför Sverige är det lugnet och ron i hamnarna. Vid endast något enstaka tillfälle under året har vi hört något gäng som suttit och brölat i sittbrunnen sent på kvällen, något som ju annars är legio i svenska gästhamnar. Vår oro kom dock på skam, kvällen var stillsam och lugn även här, och de danska pensionärerna i båten bredvid höll sig till läsning.

Ankomsten till Sverige firades med festmåltid på halv special, en kulinarisk höjdpunkt som märkligt nog är okänd utanför Göteborg. På torggrillen här i Helsingborg lyckades Johanna efter noggranna instruktioner till köket trots allt få en hyfsad variant.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Kända farvatten

Från Dordrecht mitt i Nederländerna körde vi ut på kanalerna genom en av världens största hamnar i Rotterdam. Göteborgs hamn framstår som en bortglömd kaj för silltunnor i jämförelse. Under en hel dag körde vi förbi kaj efter kaj med enorma fartyg på väg till eller från världens alla hamnar, men troligen allra vanligast Shanghai. Väl ute i Nordsjön fick vi en svag slörvind som tillsammans med motorn förde oss norrut och sedan vidare österut förbi resten av Nederländerna och genom Tyska bukten till slutmålet Brunsbüttel i Elbe, där vi slussade in i Kielkanalen. Tre dagar och två nätter tog det oss, men sedan kunde vi kasta ankare inne i Kielkanalen i en blickstilla liten tarm av kanalen. Det var en alltigenom behaglig passage med bra väder, mycket sol och värme. Vi bakade kaka, duschade på däck och njöt av spektakulära soluppgångar samt en helt hysterisk mareld under ena natten. Det var som skarpa neonfärgade streck och explosioner i havet kring båten.

Inslussning i Kielkanalen, eller Nord-Ostseekanal, som den heter på tyska, är odramatiskt i de gigantiska slussarna. På varje sida finns en flytbrygga man enkelt kan kliva ner på och hålla i tamparna på.

Mitt på kanalen körde vi förbi en tysk motorbåt med tre män som upphetsat vinkade till oss. Vi körde närmare och de förklarade att de satt fast och hade problem med motorn. Vi fick fram ett par tampar och kunde efter lite varvande med pentan dra loss dem från kanten och sedan bogsera dem under några timmar till Rendsburg. Det var inga större problem för oss, vi skulle ändå den vägen och det gick ganska enkelt. Tyskarna var mycket tacksamma och som tack fick vi en låda med sillkonserver och en burk med ett synnerligen effektivt rengöringsmedel som de tillverkade själva. Vi har testat det och det är verkligen riktigt bra!

Kiel i sig är inte så kul, men det finns fina småstäder längs viken och den här gången testade vi Laboe, ett seglingsmeck. Där finns dessutom ett U-båtsmuseum med en ubåt från 1943, samma typ som i klassiska Das Boot. Av 40 000 tyska ubåtssjömän under andra världskriget återvände endast 10 000.

 

Från Kiel seglade vi över till Danmark och är åter i för oss kända vatten. Faktum är att vi redan strax norr om Nederländerna korsade ett gammalt spår sedan vi seglat till Amsterdam för några år sedan. Nu är vi dock åter i vatten vi seglat många gånger i, och det är faktiskt riktigt skönt! Det nya är dock temperaturen. Vi hade 31 grader i luften och 27 i vattnet igår när vi ankrade. Idag, utanför Femö i Smålandsfarvattnen, har det sjunkit till kylslagna 25 grader i vattnet.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I hjärtat av Nederländerna

Hur länge är lagom att stanna i en hamn? Det beror förstås på många faktorer, men vi har upptäckt att vi gillar att stanna lite längre än för bara ett kort stopp, och sedan ta en längre kliv till nästa hamn, snarare än att segla vidare korta pass varje dag.

Att bara stanna över natten i en hamn medger knappast att lära känna platsen alls, annat än möjligen något matställe på kvällen och ett bageri på morgonen. Stannar vi inte mer än så lämnar vi ofta med en känsla av att inte riktigt ha varit där. Då tycker vi det oftast är bättre att ligga på ankare eller segla hela natten istället.

Redan med två nätter och en dag emellan på en plats kan man däremot få känna en helt annan känsla för platsen. Man kan gå tillbaka till samma bageri för frukostbrödet, man passerar samma gator en gång till och ser samma gathund ytterligare en gång. Efter ytterligare en dag känner man sig nästan hemmastadd. Bagaren nickar lite igenkännande och gathunden viftar på svansen. Efter att ha betat av de viktigaste sevärdheterna under första dagen kan vi dessutom ta det lugnare och känna att vi inte har några tvingande åtaganden dag två. Vi får tid att köra en tvättmaskin, sitta och läsa, laga lite mat i båten och skriva upp tandkräm på handlingslistan, precis sådant man gör när man är hemma. Känslan av att faktiskt vara hemma i vårt hem, även om det är i en båt, och ändå på så många olika platser längs Europas kuster är bland det bästa med vår segling. Vi har varit hemma i allt från små byar i Italien, turistorter på solkusten, på Afrikas kust till mitt i London. För tillfället bor vi i Dordrecht, Nederländernas äldsta stad, en bra bit in från kusten men vid sammanflödet av ett flertal stora floder på vilka enorma pråmar fraktar gods in i och ut från Europa.

Nederländerna är ett land det är lätt att trivas i. Städerna pittoreska med varvad arkitektur bestående av medeltida hus och moderna arkitektprojekt. Det vimlar av trendiga caféer och smarta små butiker. Holländarna är alla sunda, långa och lyckliga. De verkar inte arbeta mer än ett par timmar om dagen i något snitsigt inrett kontor eller liknande butik, men ändå kunna unna sig en blank el-Audi framför det varsamt renoverade Townhouset vid en kanal, kantad av lummiga träd. De har gott om tid att sitta i skuggan och dricka någon mycket speciell öl från ett lokalt ekologisktbryggeri, utan att bli tjocka eller berusade förstås, samtidigt som de pratar om viktiga saker med varandra.

 

  

Vi inser att det rimligen måste finnas ett annat liv också, någonstans i slitna betongförorter till Rotterdam och bland amfetaminfabriker i nedlagda fabriker, men här i Dordrecht verkar allt vara hämtat ur en broschyr för det goda livet i Europas centrum.

 

Marinan är troligen den bäst belägna vi legat i under resan. Vi ligger i Nieuwe Haven, som inte är så värst ny utan från 1500-talet, med det historiska centrumet runt omkring oss. Ett ekologiskt bageri ligger fem minuter bort, klockspelet i kyrkan spelar kända melodier, den spensligt hurtige hamnkaptenen hälsar glatt och öppnar den lilla antika smidesjärnbron som delar av hamnen. Änder simmar fridfullt omkring och kräver högljutt bröd från båtbesättningarna och på trottoarerna kring hamnen sitter de boende och äter sin lunch vid små trädgårdsbord. Till och med coffeeshopen runt hörnet är prydlig och har trevliga gardiner. Vore det inte för att änderna snattrar ilsket redan i soluppgången och väcker oss vore allt perfekt. Här bor vi kvar några extra dagar.

Listan över hamnar är uppdaterad för den intresserade.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Allons enfants!

Dunkerque har en given plats i andravärldskrigshistorien. Tyskland invaderade Nederländerna och Belgien på några få veckor våren 1940 och skar samtidigt av reträttvägen för franska och brittiska trupper genom en framryckning längre söderut genom Flandern. England hade skickat över en expeditionskår för att understödja de franska trupperna och dess existens hotades av Tysklands blitzkrieg. Britterna blev inringade i norra Frankrike och var tvungna att planera för en reträtt över kanalen. Allas blickas riktades mot Dunkerque.

Dunkerque var, och är, en viktig hamnstad, enbart en kort promenad söder om den belgiska gränsen. Härifrån var enda chansen att skeppa ut de brittiska trupperna. Samtidigt flydde mängder av civila från sina hem, städer och gårdar, knappt utvilade efter det senaste världskriget som härjat särskilt svårt här i Flandern. Vägarna fylldes av panikslagna människor och vrak av utbrända fordon. England lyckades dock till slut, till oerhörda kostnader i form av sänkta skepp och döda människor, evakuera knappt 400 000 soldater, mest brittiska men även franska, under sex dagar i skiftet mellan maj och juni 1940. Operationen fick namnet Dynamo, efter ett konferensrum där planerna drogs upp.

Vi har det betydligt lugnare och har just lämnat av pappa, som tagit tåget till Bryssel för vidare färd med flyg hem till Sverige igen. Det har varit roligt att ha honom ombord och vi hade några intensiva dagar i London, en fin seglats över kanalen hit och hann dessutom se Operation Dynamomuseet här i Dunkerque.

Dunkerque blev nästan helt pulveriserat under de fruktansvärda striderna under kriget och våra förväntningar var låga på hur mysigt här skulle kunna vara. En gratisbuss från hamnen tog oss till den delen av staden som ligger öster om hamnen. Vi blev positivt överraskade över hur trevligt och fint det var. Små lummiga gator kantade av patisserier och brasserier. Fransmän som flanerade omkring med var sin baguette. Små vin- och ostaffärer och den bästa frukt- och gröntaffären vi hittills sett under resan. Även den äldre delen söder om hamnen som vi såg idag då vi lämnat av pappa vid tåget visade sig vara riktigt trevlig. Visst är många hus byggda efter kriget i inte alltför genomtänkt arkitektur, men stämningen och andan i staden andas framtidshopp och tillförsikt. Samt förvisso även föroreningar från den närliggande oljehamnen, men det ger väl arbetstillfällen och pengar kan man tro.

Just idag var det givetvis parad och flaggviftning eftersom det är 14 juli. Det är inte utan att det kändes lite högtidligt även för oss, med bilderna från Dynamomuseet i bakhuvudet och en tanke på allt elände som drabbat staden, men som nu har fått ett par generationer av fred och välstånd och förhoppningsvis fortsatt positivt utveckling.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

London

Vi har seglat in i ännu en mysig kustby på vår väg hem. Den här är dock aningen större än de andra vi besökt hittills på resan.

 

Vi ringde först till St Katherines Dock bredvid Tower Bridge och frågade om plats. Det fanns det, även på kort varsel, men där skulle det kosta 1300 kr per natt. Nåväl, det får det väl göra. Det är ju inte så ofta vi lägger till i London. Efter att har läst lite på Nannys hemsida, en båt vi känner till och som också varit i London, hittade vi dock South Dock marina. Ett par tunnelbanestationer till utanför centrum, men halva priset. Hamnvakten var hjälpsam utöver det vanliga och meddelade inte bara att han kunde klämma in oss i hamnen, utan även att han kunde öppna slussen sent på kvällen, efter deras egentliga stängningstid. Han bor i hamnen så det är ju inte så långt att gå, men ändå. Det gäller att passa infarten till London med stigande tidvatten, annars har man 40 nm motström framför sig. Det betyder att det inte går att välja riktigt när man kommer fram till hamnen, vilket kan ställa till det med hänsyn till inslussningens öppettider. Alla hamnar har slussar in från Themsen för att slippa tidvattnet.

South Dock Marina visade sig vara en ganska liten men välpackad gammal hamnbassäng som ursprungligen byggdes för ostindiska kompaniet. Nu är den till största delen fylld med bobåtar. Engelska kanalbåtar, smala som cigarrer, trängs med mer eller mindre ruttna motor och segelbåtar. De allra flesta är sannolikt aldrig tänkta att färdas någonstans mer. De har kommit till sin sista förtöjningsplats och växer organiskt fast, mer och mer, i bryggan med förtöjningar, krukväxter, huggkubbar, cyklar, gasflaskor och bråte som sprids från båten ut på bryggan. Andra kanalbåtar är istället i strålande fint skick och det målas och fixas lite här och där. Här är som en liten husbåtsby, mitt inne i storstaden, med gemensamma grillkvällar och grannskapskänsla.

 

Varmt, eller kallt. Inte en blandning. British plumbing.

Drevet på en motorbåt mitt emot oss har annekterats av en liten familj sothönor. De har släpat fram kvistar och bråte och byggt sig ett mysigt rede där de uppfostrat en kull ungar. I vart fall en av ungarna är kvar i hemmet och körs resolut ut på dagarna av mamman. Kanske tycker hon att telningen har suttit för länge med ipaden och behöver ut och röra på sig. Under ynkliga skrik cirkulerar ungen i vattnet utanför boet i väntan på att få komma hem igen. Mamman städar och skäller på pappan, som har en klart undergiven roll. Han är mest sysselsatt med att bogsera hem fler kvistar för att bygga ut något slags terass i vattenbrynet.

När vi anlände hit väntade pappa på oss. Han hade rest hit med flyg och letat sig fram med tåg och tunnelbana till hamnen och skall vara med oss en vecka. Vi räknar med att korsa kanalen tillbaka till kontinenten tillsammans, innan dess väntar dock London några dagar!

Att besöka storstäder med båt är oftast väldigt bra. Gamla städer är uppbyggda kring hamnar och vattenleder och de moderna tillfartsvägarna som motorvägar och flygplatser har tillkommit först efter att hamnen funnits i århundraden. Eftersom hamnarna numer ofta övergivits av sitt ursprungliga syfte att frakta gods till staden, är de perfekta att besöka med småbåtar. På många ställen byggs marinor på mycket centrala platser när godstrafiken har flyttat ut till containerhamnar i utkanten av städerna. Infarten längs Themsen är till exempel kantad av industrier och hamnar som sträcker sig åtskilliga sjömil ut mot inloppet i öster, medan centrum är överlämnat till småbaåtstrafiken. Det gör att vi nu bor mitt i London, i vårt eget lilla hem, och kan gå till den lokala mataffären och köpa vårt frukostbröd.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Engelska kanalen

Vi lämnade kanalöarna via Guernsey, lillasyster till Jersey, men minst lika mysig. Det är Midsomer Murder stämning överallt, minus morden men med afternoon tea känslan intakt. Tidvattnet styr förstås livet även här.

Vi satte kurs norrut från Guernsey med siktet inställt på Yarmouth i The Solent, Englands svar på Marstrand med seglingsklubbar i varje lerig åmynning och klassiska kappseglingsvatten. När man lämnar kanalöarna är det a och o att beräkna tidvattnet så man får det åt rätt håll genom Alderney race, ett gatt mellan den nordligaste ön och en näs på franska kusten. Där strömmar vattnet upp till 8-9 knop på sina ställen. Vi gav oss av i rätt tid och lyckades få strömmen med oss. Vinden var nästan noll, men trots det kokade vattnet och Alila kastades hit och dit av vågor som bildades enbart av strömmen när den stödes av ojämnheter på botten, 25 meter längre ner.

Strömmen följde med oss en bra bit norrut upp i Engelska kanalen, där vi lyckades haka på den generella tidvattenströmmen österut mot HW Dover. Vi lyckades få åtta timmar med rejäl extra skjuts och en snittfart på över sju knop, trots svag vind! När det gick så bra började vi fundera lite på om vi skulle tänka om och fortsätta lite längre österut. Efter lite velande bestämde vi oss för att prioritera en tidig framkomst till London framför The Solent den här gången, girade mot nordost och såg fram emot att segla genom natten, förhoppningsvis hela vägen till Dover.

Inför en nattsegling känner jag alltid en viss oro. Inte så mycket nu längre, men det är ändå något med att mörkret kommer falla och vi forsa fram genom okända vatten utan att se något omkring oss. Hur skall det bli? Kommer det gunga så vi inte kan sova, hur kommer David trivas, blir det sömnigt att hålla vakt? Koller skrovet hålla? Som sagt har vi gjort det så många gånger nu så det mesta går på rutin, men lite oro finns där alltid ändå. Den brukar lägga sig framåt kvällen när kojerna är riggade, vi får något varmt i oss och vi har en föraning om hur vädret kommer vara.

Den här eftermiddagen och natten var det väldigt lugnt. Vi behövde inte ens sjökojerna och trefikat som sammanföll med mid-channel-tea på eftermiddagen kunde avnjutas vid dukat bord i sittbrunnen, liksom lunchen tidigare. Vi passerade de båda stråken med handelssjöfartstrafik utan större bekymmer. Det är inte mycket värre än T-route utanför Göteborg. Med AIS är saken en barnlek. Ungefär som att vänta vid rödljus för att gå över gatan, fast enklare och rätt så mycket långsammare. Handelsfartygen är rejäla bjässar och ser på någon sjömils avstånd ut som fula skalbaggar som långsamt kryper fram över havet. Det är bara att kila in sig däremellan och se till att inte hamna för nära, särskilt inte framför.

 

Vi gör vad vi kan för att upprätthålla ett normalt liv under överfarter och nattseglingar och lagar mat och håller ordning på sakerna så gott vi kan. Det är tydligt för oss att genom att försöka leva så vanligt som möjligt orkar vi betydligt mer och längre än om vi låter ordningen gradvis rasa omkring oss. Är det svår sjö förfaller vi givetvis till att bara äta kex och chips och kasta kläderna i högar på golvet för att bara stirra på horisonten och hoppas det skall ta slut. Har vi minsta chans att röja upp lite kommer vi dock ofelbart att känna oss styrkta och trivas mycket bättre med resan. Då blir överseglingen inte något extraordinärt som det gäller att överleva, utan en vanlig njutbar del i seglarlivet istället. Den här kvällen var i alla fall helt stilla och solen gick ner i ett nästan helt blankt hav.

 

Natten började bra. Jag kröp till kojs vid 2200 och lyckades faktiskt somna med en gång, det brukar annars vara svårt. Efter någon timme väckte Johanna dock mig så vi kunde fundera tillsammans över vad det var för märkligt fartyg vi kunde se lanternorna av, men inget annat. Två parallella blinkande gröna lanternor, en bra bit utanför kusten, inget på AIS eller radar. Mystiskt. Vi passerade hur som helst oanstastade och jag kunde somna om. När Johanna väckte mig igen strax efter 0200 hade sakerna blivit lite knepigare. En klassisk tjock engelska-kanalendimma hade rullat in och sikten var nära noll. Vi kunde urskilja våra egna lanternor i fören, men det var allt. Med tanke på trafikintensiteten och navigationen i den ganska smala ytan mellan trafiksepareringszonen i söder och kusten i norr blev det en natt på helspänn med stirrande blick på ais och radar. Att titta ut var helt lönlöst, det var bara att lita på instrumenten och då och då justera kursen hit eller dit för att undvika andra båtar. Detta utan att någonsin se en enda av dem. Det känns nästan lite overkligt och meningslöst, men struntar man i att justera kursen riskerar det nog att bli mer än väl verkligt.

Med gryningen lättade dimman något lite, men inte helt. Jag väckte Johanna vid 0630 och vi åt lite frukost. David trynade som vanligt på nattseglingarna vidare och vaknade först långt senare. Förmiddagen blev händelselös, men med fortsatt sträng vakthållning, alltmedan vi omväxlande fick några timmar ytterligare sömn för att kompensera för natten. Det var först när vågbrytarna i Dover dök upp vid tvåtiden som vi överhuvudtaget såg något annat än vatten och dimma.

Ganska utmattade efter den intensiva natten och förmiddagen kunde vi lägga till i marinan i Dover och för första gången den här resan sätta foten på engelsk mark. Storbritannien har vi ju besökt i Skottland, Nordirland, Jersey och Guernsey, men inte England.

Vi har också blivit varse att det är fotbolls-VM och att sveriges lag går fram som en slåttermaskin. Senast var det tydligen Schweiz som stod i vägen. Enligt rapporter från våra Italienska vänner har uppgivenheten och frustrationen utlöst aldrig tidigare skådade gatuoroligheter i flera Schweiziska städer, se en film om detta här. Lite oroliga är vi över hur det skall bli på lördag. Förutom att pappa kommer hit för att förstärka besättningen med sjökaptenskompetens inför insegling till London spelar Sverige kvartsfinal mot England. Vi var utanför Napoli när Sverige slog ut Italien i kvalet och nu skall vi vara i någon utkant till London. Då gick det ju bra, men det känns som ännu mer står på spel nu. Hoppas vi kan ligga ankrade utanför bottle-throwing-range.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Jersey

Jersey är den största av de så kallade kanalöarna, fyra brittiska öar som egentligen ligger betydligt närmare Frankrike i Engelska kanalen. I någon förveckling i samband med något av de oräkneliga krigen mellan Frankrike och England fick öarna välja vilket land de ville tillhöra, och resultatet står sig än idag. Öarna har lite olika självständiga styrelseskick inom ramen för Storbritannien och den minsta, Sark, är till och med Europas enda kvarvarande feodalt styrda territorium. Givetvis kan sådant bara existera i Storbritannien på 2000-talet. Ingen av öarna är med i EU så brexit är ingen fråga här. Det gör i sin tur att man bör vara på sin vakt med roaming på telefonen när man är här.

Tidvattnet är hela tiden något man måste ha i bakhuvudet. Marinan här i St Helier, huvudstaden på Jersey, har bara öppet mellan tre timmar före och tre timmar efter högvatten, så det gäller att anpassa sin ankomst. Vid infarten till marinan finns det en vattenhöjdsmätare som anger höjden över ”sillen”, tröskeln in som gör att vattnet stannar kvar som i en pool på insidan.

 

St Helier är en trevlig stad, men för att se hela ön hyrde vi en bil. På en halvtimme kör man tvärs över ön så det finns goda chanser att se allt på en dag. Mycket kretsar kring tiden för andra världskriget då kanalöarna ockuperades av Tyskland efter att ha överlämnat sig utan strid. Märkligt nog bestod ockupationen ända till krigsslutet i maj 1945, trots att Frankrike och resten av kusten då sedan länge var återerövrat. Det måste ha varit en märklig stämning bland de tyska trupperna som var kvar på ön efter d-dagen, när de liksom blev kvar som en enklav. Som i de flesta andra overseas territories är patriotismen stor och Union Jack vajar lite överallt vid sidan av Jerseys egen flagga.

Det finns mängder av små slingriga vägar med häckar och böljande små fält runt omkring, då och då avbrutet av någon liten gullig cottage, mycket ofta med ett ”Tea Room” redo med scones och en kanna te på lut. Turismen har dock gått ner märkbart de senaste 20 åren, beklagade sig Mrs Bisson på Poplars Tea Room för oss. Familjen har varit ”Up and Baking since 1984”, men har spårbara anor på ön från 1200-talet, så de borde ju veta. Tydligen drar mer värme, sol och billigare sprit i Spanien.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Treguier

Treguier är en liten mycket bretonsk stad med medeltida anor. Staden ligger en bra bit upp i en flod så det gäller att beräkna inseglingen för att få med sig tidvattensskillnaden på åtta meter.

 

Vid ebb ligger flodbankarna som stora lerfält kring en liten rännil av flod i mitten, medan vid högvatten är floden är bred och går ända upp till träden. Vi kom hit efter en mycket lång dag med något slags felberäkning av tidvattenströmmen så vi fick kämpa på onödigt länge. Väl här trivs vi dock utmärkt! Förutom den gamla fina staden med boulangerier, creperier och små vackra torg finns det en helt igenom ekologisk-rättvise-krav-snällmotallt mataffär i hamnen. Kanonfin och med möjlighet att köpa i stort sett allt som en mer vanlig butik kan erbjuda, men i mer hållbar tappning. Midsommarlunchen bestod dock främst av sill från IKEA i Portugal.

Vi hyrde en liten risig Renault från en lokal bilverkstad och körde och hämtade en synnerligen lätt packad Klara som skall segla med oss några dagar och som kom till en flygplats i närheten.

Med bilen passade vi även på att köra runt på pyttesmå vägar i omgivningen och se på den spektakulära kusten och landskapet. Vädret har blivit sommarvarmt och det är en enastående frodig grönska kring de små välskötta husen. Man förstår att det är en välbärgad landsända, kanske för att de tar 9€ för en pannkana med en skinkbit och ett ägg på, bara för att det kallas galette. Gott är det i alla fall.

 

Kusten är riktigt stenig och det är mycket lätt att motivera sig att läsa tidvattenstabellerna ordentligt för att inte hamna på klipporna.

Det lämnas inget utrymme för att betvivla vi befinner oss i Frankrike.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar