På gränsen

Från Afrika styrde vi kosan rakt norrut och korsade Gibraltarsund. Sundet är hårt trafikerat, men 20 nm brett så det fanns gott om plats för oss också. Vi fick en svag men fin seglingsvind och seglade halvvind medan vi åt lunch mellan tankerfartygen.

Den här gången seglade vi förbi själva Gibraltar och lade oss i den spanska hamnen La Linea precis norr om den brittiska exklaven istället. Marinan är stor och mycket modern. För första gången på över åtta månader fick vi äntligen ligga vid fingerpontoner igen! Lyckan var stor och vi kunde äntligen göra en del plastarbeten som har fått vänta. Två mindre smällar i skrovet fylldes ut med topcoat och slipades till osynlighet. Från marinan ser man ”The Rock” tydligt och det är inte svårt att förstå att den alltsedan antiken utövat lockelse för många folkslag och sjöfarare.

  

En tur upp i masten för att inspektera riggen fick jag också till. Det är 19 meter upp och ganska svajigt där uppe, men efter ett tag vänjer man sig. Tyvärr lyckades jag inte åtgärda vår ankarlanterna som strejkar, trots att Johanna vägrade släppa ner mig innan jag fixade den. Efter en fruktlös halvtimme med försiktigt skruvande och funderande bevekades hon trots allt och jag fick komma ner igen.

Det är enkelt och nära att ta sig över till Gibraltar. Passkontrollen existerar, men är minst sagt avslappnad. Vi tog cyklarna över och fick för första gången cykla på ett flygfält. Gibraltars flygplats ligger precis på gränsen och man måste korsa landningsbanan för att komma över. Då gäller det att respektera trafikljusen.

Själva staden La Linea är inte något turistmål. Den är ganska intetsägande och lite sliten, men med en vänlig och avspänd atmosfär. Det vimlar av tapasbarer av alla sorter, varav den märkligaste måste vara Suomi Baari. Denna finska utpost har enligt egen utsago överlevt sedan 1968, så något speciellt måste den ha för att klara sig i konkurrensen. Karelsk morots- och kålrotslåda kanske? Tyvärr var den stängd när vi kom förbi.

  

Snart är skolan slut för det här läsåret men ännu återstår några veckor. David har i bild fått uppdraget att rita något inspirerat från Picassomuseet vi besökte i Malága. Vi hoppas givetvis på en framtida lukrativ konstnärskarriär så han kan bekosta en jättestor Hallberg Rassy för oss.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Abdullah i Tetoúan

Från Ceuta är det en kort resa över till Marocko. Vi tog bussen på förmiddag mot ”La Frontera”, som känns som ett begrepp med större innebörd än bara en en linje på marken här. Bussen var halvtom och de andra passagerarna var främst äldre kvinnor med traditionell marockansk klädsel och slöja. Nästan alla släpade på stora välpackade väskor, dramatenvagnar eller bagar. Vad de köper här i Ceuta som är värt att frakta över till Marocko är oklart, men något är det uppenbart. Ceuta ändrar karaktär när man närmar sig La Frontera och blir slitnare och mer likt en kåkstad. Avslutningen på staden är dock ett modernt universitetssjukhus som tronar med en milsvid utsikt på en kulle varifrån man ser två hav och tre länder.

Bussen stannar innan gränsen och alla kliver av och får gå genom långa gångar med kraftiga metallstängsel runt omkring. Solen steker, men det är få som skall över idag och det går ganska snabbt. Bilarna går det långsammare för, de genomsöka grundligt. Efter att vi fyllt i en liten lapp med våra personuppgifter och lämnat fram våra pass får vi dem stämplade efter en rudimentär okulärbesiktning av sällskapet. Vi framstår kanske inte som en klassisk smugglingsexpedition med våra svenska pass och blonda turistuppsyn så vi slipper igenom.

  

Utan att vi riktigt kan sätta fingret på när han blandar sig i, och än mindre när han liksom tar kommandot över vår resa, har vi plötsligt fått en auktoriserad officiell guide i Abdullah, en 66-årig, marockan i långskjorta och baseballkeps. På ganska bristfällig engelska förklarar han vänlig hur gränskontrollen skall passeras, plockar ogenerat dokument från passkontrollantens skrivbord, lånar ut sin penna och berättar att taxin kommer kosta 15€ samt att han bott två år i Tyskland. ”Inte bra, inte bra” hojtar han då och då, det enda han kan på svenska. Han vandrar med oss genom gränspassagen, leder oss till rätt taxi och kliver självklart in i framsätet samt beordrar chauffören att köra mot Tetoúan, allt utan att ett ord yttrats om att han skall vara vår guide. Vi är inte dummare än att vi fattat att det kommer kosta, men frågan är hur mycket. Nå, det får vi reda ut när vi är framme. Abdullah berättar bullrande om det vi passerar; spanska militärförläggningar från tiden innan Marockos övertagande av området på 50-talet, kungens sommarresidens, semesterbyar för rika engelsmän och att Riffbergen är ungefär 800 meter höga. Precisa fakta är inte hans starkaste sida.

Efter en halvtimmes taxifärd i den förvånansvärt lugna trafiken är vi framme i Tetoúan. Staden ligger lite in från kusten och växte till sig fram för allt när morerna drevs ut från spanska fastlandet på 1400-talet och behövde någonstans att bo. Nu är det en helt vanlig marockansk stad med nästan 400 000 invånare. Mitt i den moderna staden ligger Medinan, det gamla arabiska centrumet. Abdullah, som vi nu gjort upp med om 20€ för en guidning på några timmar, kliver energiskt in i den labyrint medinan utgör och älgar på i långskjortan så vi får kämpa för att hänga med. Överallt är det små trånga prång och gränder, det är helt omöjligt att ha en uppfattning om var vi är. ”Do you whant Riad?? Huh?? Whant see Riad?” bullrar Abdullah med brådska i rösten, ungefär som om det var ett unikt tillfälle som riskerar att försvinna snart. Givetvis vill vi se Riad, vad det nu kan vara. Han drar med oss genom några gränder till, runt oräknerliga hörn och in i en mörk gång. Plötsligt är vi i en stängd restaurang som håller på att städa upp efter en bröllopsfest. Abdullah hälsar på personalen som på gamla bekanta. Riad visar sig vara ett gammalt arabiskt hus med en atriumgård, balkonger och små soffbeklädda alkover.

 

Vi hastar vidare, men gradvis lyckas vi sänka tempot något och kan insupa miljön. Alla hus är vita och gränderna är oftast rensopade och fria från bråte. Gränderna i Licata var betydligt värre.

Det finns människor överallt, men ingen egentlig trängsel. Vi ser endast ett par andra förvirrade turister, i övrigt är det enbart marockaner överallt. Atmosfären är lugn och avspänd. Abdullah drar in oss i ett par Riad till och förstås ett mattförsäljarkollektiv, som vi dock lyckas komma ifrån ganska snabbt. I ett klassiskt berberapotek får vi en genomgång av olika örter och frön som kan hjälpa allt från snuva till psoriasis och köper en olja efter lite prutande.

Vi får se hantverkare sitta i små skrubbar och banka mönster på läder, göra silversmycken, väva ulltyger eller sälja fjärrkontroller från 1980-talet. Till skillnad från mycket anpassat för turister som vi har sett ger detta ett helt annat intryck. Kunderna är vanliga marockaner i huvuddukar, långskjortor eller berberkläder. Berberna är ursprungsbefolkning i dessa delar av världen och lever i bergen där deras karaktäristiska hattar och kåpor kommer ifrån. Gubbarna som sitter i skrubbarna har suttit där i många år och är troligen förlängningen på många generationer som gjort samma sak i samma skrubb med samma verktyg. På en bakgård garvar de getskinn i hålor uthuggna direkt ur berget, på en annan föser Abdullah in oss i ett hörn där en uråldrig gubbe värmer mintte i en vedeldad liten ugn.  ”Madame! Madame” ropar han på Johanna och trycker in henne i hörnet så hon skall se ordentligt.

   

I en butik stegar Abdullah förbi personalen, hasplar ur sig några fraser och öppnar en stängd dörr som leder upp till en terass varifrån vi får utsikt över hela medinan och Medelhavet en bit bortanför staden.

  

Avslutningsvis leder han oss till en restaurang där vi kan få lunch. Just den hade jag redan hittat och kollat upp i Lonely planet, men jag undrar om vi hade sett ens en bråkdel av allt det andra utan Abdullah! Han fick sina 20€ och därtill en femma extra. Även om vi inte valde honom är vi eniga om att dagen blev betydligt bättre tack vare hans skickliga infiltration av vår familj i dag.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ceuta, Afrika på spanska

Vi har angjort afrikanska kontinenten, men ändå inte lämnat EU eller Spanien. Ceuta är tillsammans med Melilla spanska exklaver i Nordafrika. Ceuta är den större av dem och har drygt 80 000 invånare som trängs på 19 kvadratkilometer, ungefär som tio Liseberg. Staden har anor från fenicierna och fick sitt namn av romarna. Sedan 1600-talet är den spansk. Marocko gör anspråk på området och konflikten med Spanien är olöst, men lågintensiv. Ungefär som att Spanien gör anspråk på Gibraltar som tillhör Storbritannien. Och för all del som att Västsahara gör anspråk på sitt territorium som ockuperas av Marocko. Katten på råttan gäller i ett pärlband från Sahara upp i Europa. Det finns säkert någon som gör anspråk på en bit land som Polisario ockuperar också.

Som alla mer eller mindre artificiella nationstillhörigheter eller gränsdragningar känns det som hela livet här genomsyras av det faktum att marken tillhör Spanien, men ligger i praktiken i Marocko. Cetua har förvisso varit spanskt i många generationer och staden känns helt spansk. Genom tiderna har staden varit hem för vitt skilda folkslag och religioner och fortfarande finns det såväl muslimska, hinduistiska och judiska församlingar bredvid de katolska och protestantiska. En staty på stora gågatan symboliserat den fredliga samexistensen, symboliserat av ett armbrand med alla olika religioners symboler.

Ceuta har en lång historia som delvis fortfarande kan spåras i stadsbilden, men den moderna staden är ganska sliten och många hus är byggda under årtionden då arkitekturen fick stå tillbaka för ekonomin.

    

På grund av sitt läge är det förstås en stor militär närvaro. Ceuta hade rykte om sig som en betydande smuggelhamn, och fortfarande fraktas en hel del varor utanför myndigheternas kontroll härifrån. Flyktingar försöker emellanåt ta sig över gränsen, men lyckas de kommer de inte så långt. Kontrollen av vilka som kliver på färjorna och annars reser ut härifrån är rigorös. Marinan är ganska liten men trevlig och ligger precis i centrum. I går fick vi besök av Ole, en dansk som skulle in här och bunkra inför en överfart till Kanarieöarna, men som trivdes och sköt lite på avfärden. Han firar tioårsjubileum i höst och har gift sig med en marockanska, men bor kvar på sin båt som legat förtöjd på samma plats hela tiden. Hans danska var av den grötiga sorten men så mycket förstod jag att han i stort sett varit konstant upptagen med att förbereda avfärden, nu tillsammans med sin fru, men att det alltid fanns något kvar att ordna.

Under det moriska styret av Spanien var förstås även Ceuta i morernas händer. De som återtog staden från morerna var Portugiserna som kom hit på 1400-talet och sedan stannade i 200 år. De påbörjade bygget av försvarsverk som avskiljde halvön från Marocko. Dessa byggdes sedan på av spanjorerna och är idag stadens historiska stolthet.

Igår var det festdag i hela staden. Det verkade som samtliga ceutianer var ute och satt på uteserveringar eller vandrade omkring. Vi lyckades sluta oss till att det var dags för ”la prima communione” då mängder av små barn för första gången tas upp i de katolska församlingarna. Det hela kröntes av en parad med ungdomar som bar på något slags bord med ett tomt krucifix. Katolska symboler och bruk är inte lätta att begripa sig på för utomstående, men alla var glada och nöjda och paraden verkar ha varit en succé.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ibland blir man trött på havet

Ibland får man bara nog av kust, hav, sol, båtar och hela eländet med vågor, vind, skvalp och måsskit. Bästa receptet då är att åka upp i bergen. Vi har åkt på slingriga vägar på Irland, Korsika, Sicilien, Sardinien och här i Spanien. Nu var det dags igen.

Med en pytteliten hyrbil gasade vi upp från kusten mot Ronda, Grazalema, Ubrique och ett gäng andra kritvita andalusiska bergsstäder. En ordentlig bergsutflykt skall innehålla stupbranta bergssidor, vidsträckt utsikt, farliga hårnålskurvor, moln som plötsligt väller ner från en dal, bycaféer med gamla gubbar, robust bergsmat och konstiga ostar att köpa med hem. Andalusien innehåller allt detta, och det bara få kilometer från kusten. Jag gissar att många som besöker solkusten inte har en aning om vad som finns bortom beachbarerna, men där öppnar sig en helt annan värld.

   

Ronda är en av Spaniens äldsta städer, helt i klass med Rom, med en helt fantastisk utsikt över den omgivande dalen. Staden har dessutom en given plats i den unkna spanska traditionen av djurplågeri genom att ståta med en av de mest kända tjurfäktningsarenorna, uppskattad av bland andra Hemmingway och Rainer Maria Rilke, av alla.

Grazalema är arketypen för en andalusisk bergsby. Knappt ett enda hus avviker från den vita trenden, gärna kompletterat med mörka trädörrar och svarta järnbalkonger. På det vindsvepta torget var det gott om plats på uteserveringen. Förutom några unga familjer från lokalbefolkningen var de enda besökarna hurtiga vandrare i praktiska kläder och grova kängor. Baren ligger vägg i vägg med pastellerian och vill man beställa en kaka kan man öppna en sidodörr och gå in där och köpa med en till caféet. Givetvis gör de sin egen getost i byn, och här hade de dessutom kommit på den fantastiska idéen att blanda in den i en tarta de queso. Ostkakan fick en ny lite sur dimension som i kombination med att den var pinfärsk och saftig definitivt placerar den på tre i topp av mina ätna ostkakor!

Vi har legat tre dagar i Marbella och varje dag blivit positivt förvånade över hur överraskande trevligt något varit. Vi var ganska inställda på att allt här längs solkusten skulle vara plastigt och halvdant, men har fått tänka om. Första dagen tog vi en cykeltur längs strandpromenaden från Marbella till Puerto Banus och tillbaka, samt promenerade i Marbellas gamla stadskärna på kvällen. Längs havet ligger en lång rad av lyxiga hotell, men bara hundra meter längre in ligger en tät antik stadskärna med massa restauranger och små butiker. Mycket krimskrams förstås, men en hel del vanliga också. Det hägrar en modern anda den antika miljön till trots och poliser på elmopeder åker förbi veganrestauranger och fair trade butiker. En rolig sak är att gamla stan fortfarande är bebodd av vanliga spanjorer och inte har blivit enbart ett museum.

På apelsintorget står ett minnesmärke över kung Juan Carlos insatser vid Spaniens demokratiseringsprocess. Det är lätt att glömma att Spanien fram till för bara drygt 30 år sedan var en diktatur.

Nästa dag blev det bilturen upp i bergen som överraskade oss, och idag körde vi in till Malága och tittade på Picassomuseet. Han föddes i Malága, men lämnade staden som ung och återvände inte. Hans svärdotter och sonson har dock skänkt en mängd tavlor och skulpturer till museet som just nu dessutom hade en jämförande utställning över Fellini och beröringspunkterna i deras respektive konstformer. Knepigt, lite obegripligt och konstigt, precis som det skall vara. Malága visade sig ha ett väldigt mysigt centrum med bilfria gator i ett helt slumpmässigt virrvarr. Idag var det helgdag så det var packat på alla caféer, restauranger, tapasbarer och tabernor. Solen stekte på och det är lätt att förstå att staden är en av Europas varmaste.

I morgon planerar vi att segla till Afrika, men vi lämnar solkusten med saknad. Här hade vi kunnat stanna längre! Alila har legat i Junta de Andalucias hamn här i Marbella för en billig peng. Hamnen är helt ok, men luktar fisk och måsarna har tagit över gästkajen. Det är nära till centrum och duschar och toaletter är fina. Enda nackdelen är att hamnen ligger lite öppen mot sydväst så blåser det därifrån drar det in en dyning som håller igång båten. Ett besök kan trots detta rekommenderas för den som seglar här, eller för all del kommer hit på annat sätt också. Gör dock inte misstaget att stanna bland pepparkaksmänniskorna på stranden utan hyr en bil eller tag tåg, cykel eller buss in i landet!

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Två nätter på Medelhavet

Från Ibiza, den sydvästligaste av de baleariska öarna är det en dagsegling till spanska fastlandet. Vi ville dock utnyttja bra nordliga vindar för att segla en längre bit än så i riktning mot Gibraltar så vi tog sikte på Cartagena. Från Santa Eulaila på Ibiza når man dit på ett dygn, vilket innebär en nattsegling.

Våra rutiner vid nattsegling har funnit en bra form. Under dagen innan seglingsnatten dåsar jag någon timme mitt på dagen (inte bara de dagarna i och för sig) och Johanna en stund på eftermiddagen eller tidig kväll. Vid åtta, nio på kvällen äter vi lite middagsmat, gärna något varmt. Från klockan tio på kvällen har vi lite striktare vaktschema. Johanna tar första fyratimmarsvakten och jag försöker somna redan klockan tio. Klockan två purrar Johanna mig och därefter har jag vakt till klockan sex på morgonen då Johanna tar vid igen och jag kan sova ett par timmar till. När vi sover gör vi det i en uppriggad sjökoj i salongen där vi ligger lite inklämda så vi inte rullar ur kojen om det går sjö. Efter att jag vaknat sover Johanna vanligen en stund på förmiddagen. Vid vaktskiftet klockan sex gör vi lite frukost med yoghurt, mackor och något varmt att dricka. I övrigt sköter var och en sitt näringsintag under vakterna efter tycke och smak. Det brukar bli kex, äpplen, choklad och kanske chips. Man blir lätt lite småsugen i den ensamma natten.

David är vaken när han vill och brukar vara det en bit in på Johannas första vakt, eller så länge det finns chips framme. Sedan sover han oftast väldigt gott fram till åtta-nio på morgonen.

Bildresultat för lays chips

Inladdade ljudböcker har vi upptäckt är det överlägset bästa sättet att hålla sig vaken. Ibland kan vi till och med gå över vaktskiftestiden för att hinna lyssna färdigt på något kapitel.

Vanligen är det inte så mycket annat att syssla med under vakten. Vi håller koll på horisonten efter andra båtar eller fyrar. AIS:en är under ständig uppsyn och någon gång även radarn. Seglen försöker vi lämna i fred så mycket som möjligt och accepterar hellre lite dåligt trim än att behöva justera skoten hela tiden. Med vår nya sprayhoodvägg blir sittbrunnen som en liten styrhytt där vi sitter varma och torra men med möjlighet att övervaka allt.

Under dagarna blir det variationer på temat sitta stilla. Tur att vi inte är någon sportfamilj!

  

När vi väl kom fram till Cartagena ändrade vi planen och fortsatte ett dygn till. Natten hade varit lugn och stillsam och vi kände oss hyfsat pigga och utvilade. Vädret skulle även fortsättningsvis vara gynnsamt så vi stävade helt enkelt vidare ett dygn till. Efter sammanlagt 52 timmar angjorde slutligen vi Marina del Este, mitt på Andalusiska sydkusten, även beryktat under sitt turistnamn, Costa del Sol.

Seglingen var enkel och stillsam. Det skulle blåsa en svag vind, först lite emot men sedan med oss och då ökande. Dessvärre uteblev vinden nästan helt så det blev motorgång större delen. Vi gjorde ett försök med Code0, vårt lättvindssegel, men utan större framgång. Med helt stilla hav är det dock enklare att upptäcka djur och den här gången fick vi äntligen se valar, utan att segla på dem! En flock (ett stim? en hjord? ett gäng?) på minst fyra, troligen något fler, grindvalar dök upp på vår babordssida och bröt vattenytan för att andas. Det verkade vara två vuxna med varsin kalv, men det är svårt att veta. Man ser ju bara en bit av ryggen. De simmade i vår riktning och höll sig i närheten under fem minuter, men sedan var de för långsamma och vi lämnade dem akterut. Väldigt kul att vi nu fått se valar, mer på riktigt än på Biscaya. Klicka här för en liten film från tilldragelsen!

Vi brukar försöka komma ihåg att meddela någon på land våra nattseglingsplaner. Dels för att det ger lite säkerhet om något skulle hända, dels för att det på något sätt känns lite mindre ensamt under natten om vi vet att någon vet att vi är där och kanske sneglar på vesselfinder för att se hur det går för oss. Min bror Per, som ju var med oss under Biscayaseglingen, är den som oftast får vara vår landkontakt och aviseras genom ett sms med destination och ETA, Estimated Time of Arrival. Vi utgår givetvis från att han håller sig vaken hela natten också, stirrande på vår AiS-signal på datorn och telefonen med numret till den lokala sjöräddningen färdigslaget.

Vår avsikt är att segla ganska snabbt förbi solkusten och bara göra ett eller ett par strandhugg, från vilka vi tänker försöka utforska något av det Andalusiska inlandet bakom den raden av turisthotell som kantar nästan hela kustlinjen. Marina del Este har vi från flera tillräknerliga källor fått höra skall vara mysigt och bra. Kanske har det drivit upp förväntningarna, men första intrycket blev sådär. Hamnen är snoffsig och ligger väldigt fint, men hamnkaptenen var butter och nonchalant och på något mystiskt sätt har de lyckats bygga hamnen så den fångar upp och leder in svallet från havet utanför, snarare än blockerar det. Hamnavgiften är dyr och wifi:et fungerar inte. Vi rullar som i en dålig ankringsvik och slår hårt ihop med en svensk Bavaria som kom in strax efter oss. Den dirigerades av hamnkaptenen till platsen precis bredvid oss, trots att här i övrigt är tomt och gott om plats. Vi får ge byn en chans med en promenad, men troligen seglar vi vidare i morgon till Malaga där vi hoppas kunna ligga ett par dagar, och ha som bas för att utforska Picassomuseet, Grenada och andra sevärdheter i närheten.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Mellan ytterligheter

Detta blir ett långt inlägg. Webhotellet där hemsidan bor hade mixtrat med något så den blev utcheckad under en tid, men nu skall den vara tillbaka och igång igen.

Portopetro blev vår sista ankring på Mallorca den här gången. Vi låg ankrade på samma ställe som i september, väl skyddade för vinden samt hyfsat för dyningar och vågor som dock letar sig in i viken. Först försökte vi med Cala Figuera, men där ligger man på utsidan av en pir med hela havet svallande rakt in så det övergav vi eftersom vi visste att det skulle blåsa upp.

I Portopetro utrustade vi en expedition som landsteg med dingen och gav sig av inåt landet på upptäcksfärd. Med den fiffiga appen Wikiloc kunde vi hitta ett enormt urval av förslag på vandringar i området. Det verkar finnas förslag för andra ställen i världen också så de återstår att upptäcka de med. Leden vi följde tog oss förbi ståtliga villor uppe på den höga kustlinjen, förbi calor och genom ett förvånansvärt vackert jordbrukslandskap med små dungar av apelsinträd, hästar och åkrar av röd jord inramad av murar. Inte det man först förknippar med Mallorca kanske. David kroknade efter ett par timmar med med uppiggande 20-frågorlek glömde han skavsår, fotont, trötthet i benen, ömma knän, uttråkning och alla andra krämpor han led av.

På en grannboj i viken låg Ovni 445:an San Giulio med det tysk-schweiziska paret Antje och Beat. Ovni är mycket rejäla aluminiumbåtar som är gjorda för segling vart som helst i världen. Av nyfikenhet rodde jag över för att stirra på båten, med en fråga om deras el-utombordare till dingen som ursäkt om de skulle upptäcka mig. Jag hann inte ens komma i närheten innan Beat vinkade in mig, tog förtampen med ena handen och langade fram en öl med den andra. De har köpt båten helt ny och utrustat den för världsomsegling, bland annat med de flottaste visitkort vi sett. Efter en hel del åtgärdande av barnsjukdomar är de redo och skall segla över Atlanten i höst. Deras berättelser om hur varvet gjort det ena obegripliga misstaget efter det andra under bygget inspirerade inte att beställa en ny ovni.

Schweiziskt visitkort

Vi lämnade Porto Petro tidigt för att få tid på ön och naturreservatet Cabrera, och fick för omväxling en riktigt fin seglingsbog söderut till vilken vi kunde avnjuta frukosten. När vi skall segla långt eller av annan orsak ger oss av tidigt gillar vi att förbereda frukosten innan avfärd och sedan äta den när seglen är satta och vi kan koppla av i sittbrunnen.

  

Cabrera är ett naturreservat och man får inte ankra hur som helst utan måste hålla sig till parkförvaltningens utlagda bojar. De bokas på en hemsida och betalas i förväg, och för en liten peng får man en säker plats för sin båt och förstör inte botten med ankaret.

Vattnet här sägs vara det klaraste på hela Balearerna och det kan nog stämma. Viken är helt skyddad för alla vindar och vi ligger under ett litet Castillo på sluttningen ovanför oss och med 200 meter till en liten pir framför några byggnader där parkvakterna håller till, samt en liten bar. Under 1500-talet var Medelhavet svårt drabbat av pirater från Nordafrika och Turkiet och på nästan alla öar vi besökt finns det spår från den tiden. Antingen i form av fort och befästningstorn, eller genom att byarna inte ligger vid vattnet utan en bit upp på bergssluttningarna. Cabrera var en såpass bra och skyddad hamn att de styrande på Mallorca byggde ett litet fort här för att kontrollera hamnen för att den inte skulle övertas av eleka pirater, som annars kunde ha den som bas för att anfalla Mallorca, 10 nm norrut.

När vi ligger på ankare eller boj måste vi ordna med elförsörjning. Tyvärr har vi inte vare sig solpaneler eller vindkraftverk så för vår del blir det till att starta vår elgenerator. Den är pålitlig och ger bra laddning, men stör tystnaden och får gallret på spisen att vibrera så det skallrar i hela båten. Det står högt upp på listan över kommande projekt att skaffa en ställning på aktern där vi kan placera 200W solceller och en vindgenerator.

I skolan har David just avslutat det traditionella träslöjdsprojektet att tälja och slipa en smörkniv! Givetvis blev det en i mahogny för att matcha inredningen i Alila.

Om Cabrera kan sägas vara en ytterlighet med ro och stillhet som inspirerar till lugna promenader och inre reflektion seglade vi till vad som kan vara dess raka motsats. Från Cabrera är det rakt västlig kurs till Ibiza, den minsta av Balearerna och den tätast förknippade med brittiska svensexor som håller igång supandet till morgontimmarna. Därefter blir det inte mycket tid eller möjlighet till inre reflektion innan nästa partynatt drar igång. Frukost serveras påpassligt på flera ställen till klockan fem, på eftermiddagen.

Vi fick en jämn sydlig bris som gjorde att seglen rullades ut så fort vi lämnade viken på Cabrera och sedan var ute tills strax utanför San Miguel på Ibizas nordsida. Tyvärr tycker vi Medelhavet lite för sällan erbjudit fin segling, ofta blir det motor i svaga vindar. Den här dagen fick vi dock vårt lystmäte och efter 10 och en halv timme hade vi lagt de 74 nm bakom oss.

På Ibiza väntade oss vår seglingskompisar Ylva och Mats i Najad 440:an Joyette, som vi lärde känna i Farsund i Norge för tio månader sedan. Då låg vi båda lite nerviga och väntade på ett tjänligt väderfönster för att korsa Nordsjön för första gången båda två. Sedan följde vi varandra genom Caledonian Canal och delade på oss först i Corpach. Efter det glada återseendet bjöds vi på furstlig skaffning i form av Fajitas i Joyette, vilket förstås gladde oss efter en heldag till sjöss.

Cala San Miguel är väl skyddat för alla vindar förutom nordliga och nordostliga, och vi låg tryggt och bra trots ganska mycket vind. Andra natten i viken vred dock dyningen så vi fick in en irriterande rullning som saboterade nattsömnen. Vi seglade vidare i frisk vind och rundade Ibiza så vi kom runt på sydostsidan. Efter ett försök att ankra i Cala Llonga bestämde vi oss för att istället gå i hamn och siktade på Santa Eulalia. Vi har varit här förr, men blev positivt överraskade den här gången. Då kändes det lite för turistiskt, men nu såg vi en annan bättre sida av staden. Visst finns här turister, men även en hel del vanligt spanskt småstadsliv.

Man kan se att turistsäsongen inte dragit igång riktigt ännu. Bland annat är priset för att hyra bil otroligt lågt. För att se ön tog jag bussen till flugplatsen och hyrde en bil för några dagar. Vi hade kunnat komma undan med rimliga 9 cent, eller 90 öre, för fyra dagar, men kände oss spendersamma och satsade på en större bil för hela 1,95€.

Verkadr det för bra för att vara sant är det ju oftast inte det och så var det även här. När jag hämtade bilen visade det sig att de hade en bensinpolicy som innebar att jag skulle behöva betala 140€ för att få bilen fulltankad, pengar vi inte skulle få igen. Efter en stunds ilsket diskuterande och upprört pekande och smällande med papper i disken lyckades vi enas om att de strök en del avgifter och jag accepterade att betala en mindre serviceavgift. Billigt blev det i alla fall, men på det här sättet lyckades firman (Conquero) skapa en hel del irritation kring sin uthyrning, som jag hoppas skall få andra att välja andra hyrfirmor.

Tillsammans med Mats och Ylva har vi nu utforskat i stort sett varje farbar bit asfalt som finns att uppbringa på Ibiza. Ön är bara 45 km tvärs över och det finns inget överflöd av vägar eller byar. På en dag hann vi med att beta av i stort sett alla sevärdheter utanför Ibiza stad, och de i staden tog vi idag.

Ibiza har överraskat oss. Vi förväntade oss rader av sjabbiga nattklubbar med rödfnasiga britter utanför, blandat med överdådigt brackiga lyxyachter och vinbarer. Visst finns det sådant, men även en hel del småskaligt och mysigt, både i och utanför Ibiza stad. Naturen mellan turisthotellen är storslagen med små dalgångar med citrusodlingar och branta klippor mot havet. Många som kommer hit bussas väl troligen direkt till någon trist anläggning med billig sangria och en knökad strand, men det finns verkligen mycket att upptäcka utanför det.

Ibiza stad grundades av fenicierna redan 600 år före kristus, vilket gör den obetydligt yngre än Rom. Gamla stan ligger dels innanför murar som ursprungligen byggdes av araberna och sedan förbättrades av Katalanerna, dels på sluttningen nedanför. Det är ett labyrintartat virrvarr av små gränder och torg i en byggnadsstil som tydligt avviker från liknande stöder i Italien. Här är allt vitt, medan det i Italien oftast är stengrått. Här är det dessutom uppsnoffsat och givetvis format av turismen, men inte desto mindre riktigt trevligt att strosa runt i. Maten och fikat är ungefär dubbelt så dyrt som i Italien, och betydligt dyrare än fastlandsspanien också.

Balearerna är som jag tidigare skrivit ett fantastiskt seglingsområde och Ibiza är inget undantag. receptet för att minimera de trista sidorna av öarna och istället få det bästa tror jag är att komma utanför juli och augusti, ankra mycket och med omsorg välja hamnar att stanna i för att hitta de prisvärda och fina, ringa i förväg för att kolla priser och inte minst tillgång till plats, samt hyra bil för att se inlandet.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Från Spanien, till Tyskland…?

Balearerna är ett otroligt seglingsområde. Vattnet är oftast kristallklart, kusterna spektakulära och det finns mängder av vikar att kasta ankare i. Visst är det dyrt, men bara i hamnarna och mitt i sommaren. Nu är det billigt och för övrigt behöver man ju bara gå in och bunkra då och då, resten av tiden kan man ligga på svaj.

Från Sardinien seglade vi till Menorca där vi lade oss på svaj i utkanten av Mahons hamn, i viken Cala Teulera. Den ligger perfekt för att angöra Balearerna från öster. Väl skyddad, enkelt att hitta en bra plats för båten och nära Mahon om man behöver bunkra där. Det är för långt för att gå in till staden, men man tar båten, eller kanske dingen, in på en halvtimme. Med tanken full av diesel stävade vi vidare i sol och ljumma vindar längs Menorcas sydkust till Cala Galdana. En gång var det Menorcas absolut vackraste vik, men ett par hotell har förstört känslan av vildmark. Trots detta är det fortfarande en skyddad och otroligt vacker ankringsplats. Vi ankrade nära klippväggen på södra sidan av calan och även om Alila svängde än hit än dit i den växlande svaga vinden låg vi stadigt kvar. Med klart vatten och 4 meters djup kunde vi enkelt kontrollera ankaret direkt från däck.

Säsongen börjar först i maj och de flesta hotellen var stängda. På stranden strövade nu enbart enstaka bleka nordeuropéer fram och tillbaka och vågade sig någon gång på ett hastigt dopp. Vattnet är fortfarande bara 16-17 grader. Genom vår acklimatisering till italienska förhållanden badade vi, men med våtdräkt. Jag kunde då passa på att inspektera skrovet under vattenytan för första gången sedan sjösättningen på Sicilien. I propellern hade en bit fisknät snott in sig, givetvis i Capris skitiga hamn, men det lyckades jag få bort med en kniv. Bottenfärgen sitter fint, fattas bara efter två månader, men verkar dessutom lite hårdare än den variant vi brukar ha i Sverige. Det är bara bra eftersom jag kan tvätta bort det som börjat växa i vattenlinjen utan att alla färg följer med.

David fortsätter med skolarbetet, nu träslöjd, men annars tar vi det ganska lugnt ombord. En liten exkursion i dingen till en grotta där vi kunde studera lite havsdjur hann vi med också.

Från Menorca är det bara drygt 20 nm till Mallorca. Vi gav oss av i sommarvärme och på ett absolut stilla hav. Motorn har fått arbeta ordentligt här i Medelhavet, och så även denna dag. Mitt mellan öarna dök det upp ett gäng delfiner, men de ägnade oss bara ett förstrött intresse en kort stund innan de verkade hitta något fiskstim att ge sig på istället. Strax innan vi kom fram såg vi även en havssköldpadda som låg och slöade i ytan. När vi närmade oss dök den förargligt nog strax innan vi hann se den ordentligt.

En liten film med delfinerna!

På Mallorca angjorde vi Cala Ratjada för att fylla på matförrådet. Döm om vår förvåning när det visade sig att vi hade hamnat i Tyskland! Vi antar att de stora länderna i Nordeuropa vid någon parallellkonferens på 1800-talet delat upp charterresmålen vid sidan om Mellanöstern och Afrika när att de etablerat sina respektive kolonialintressen för att inte skulle råka i konflikt med varandra. Cala Ratjada har definitivt hamnat i den tyska intressesfären. Alla skyltar är på tyska, ibland med spansk mindre text under. Ordning och reda råder och Bundesliga visas på storskärm på barerna där man dricker tysk öl. På Heidis Schnitzelhütte har de ”Happy Schnitzelhour” på eftermiddagen och selbstverständlich kan man köpa tyska matvaror i affärerna.

Tyskarna har dock haft tur och valt en bra plats. Här är varmt och skönt och väldigt vackert. Utanför centrum ligger rejäla lyxvillor med murar runt och helt säkert skygga filmstjärnor som flyger in med privatjet och spenderar en eftermiddag vid poolen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Arrivederci Italia!

Vi lägger loss tidig morgon från bryggan vid Stintinos segelklubb. Vi har varit Circolo Nauticos gäster i två nätter i Porto Mannu men nu är det dags att lämna.

Stintino blev vår sista anhalt i Italien den här resan. Det är en liten by som uppstod 1884 när befolkningen på den närbelägna Isola Asinara flyttades för att ge plats åt en karantänanläggning, som senare blev krigsfångeläger och sist ett högsäkerhetsfängelse. Tidernas värsta maffiamassmördare, Totò Riina, som dog nyligen, satt här. Byn är trevligt belägen kring två djupa vikar som fungerar som hamnar. Välj den norra, Porto Mannu, men kontakta segelklubben först för att få plats så bemöts ni av den energiska signora Pina som sköter kontorsgöromål och klubbens egen bar. Marinan i norra änden av hamnen är säkert också bra, men den ligger inte lika fint och skyddats som Porto Mannu. Efter att förtöjningarna är på plats kammar ni er och vrider saltvattnet ur kläderna innan ni går och äter fantastiskt goda skaldjur hos Daniele på Opera Viva, ett par hundra meter bort med utsikt över den lilla södra hamnen.

Stintino är ett perfekt stopp nästan allra längst upp i nordväst på Sardinien och passar man på att komma hit utom säsong finner man en avspänd och gemytlig liten by. Förvänta er dock inget raj-raj, ungdomarna har flytt till större städer för länge sedan. Byn fick fram till för inte så länge sedan sin utkomst från tonfiskslakten. Det var tydligen en mycket blodig historia då de stora fiskarna hade jagats in i en liten trång del av nätet och där höggs och slogs ihjäl med huggkrokar och spjut av män i små båtar. Därefter fraktades kropparna in till kusten till en Tonnara, ett hus vid strandkanten där de styckades och bereddes. Tonfisk är fortfarande en delikatess riktigt tillagad här i Italien med citron och olivolja. En sådan festmåltid har utöver ordet tonfisk nästan inget gemensamt med det man hittar i konservburkarna på Konsum.

Två fäder och två söner, alla stolta tonfiskfiskare.

När vi lämnade Stintino bakom oss väntade 200 nm till Mahon, huvudstad på Menorca. Först fick vi pressa oss igenom Fornellis sund, ett grunt sund mellan Asinara och Sardinien. Vid hårt väder kan det vara omöjligt att passera över den 3 m grunda tröskeln. Vi hade dock fint och tjänligt väder så allt vi behövde göra var att styra efter enslinjerna och begrunda huruvida Torre Finanza som vi passerade, skall tolkas som en illustration av Italiens finanser.

Prognoserna för en översegling är troligen de mest närgånget studerade ettorna och nollorna Internet kan erbjuda. Vi skulle enligt fyra samstämmiga väderinstitut få motvind som inledning, men sedan ett vindvrid under tidig eftermiddag så vi skulle kunna segla på en bog hela vägen till Menorca. Motvind fick vi, men vindvridet lät vänta på sig och istället dog vinden ut nästan helt. Motorn fick tjänstgöra större delen av sträckan och det var först idag under onsdagen vi fick åtminstone lite seglingsvind.

Vi börjar få upp rutinen för nattseglingar och inte minst tack vare vårt fina kortkapell känns det odramatiskt och ganska bekvämt. Visst sover vi lite illa, men inte värre än att vi kan ta igen det värsta underskottet med ett par lurar under dagen. Ljudböcker är perfekt för att hålla sig vaken, men tänk på att ladda hem dem innan avresan eftersom det ju inte finns någon uppkoppling på havet. Den här natten förkovrade jag mig i ämnet brott som skakade Sverige, i två delar. För övrigt inläst på Storytel av min bror Per!

Några som hade det betydligt värre än oss var en liten flock småfåglar. Gissningsvis höll de på att flytta från Afrika till nordligare längder för sommaren och hade kanske flaxat på i medvind ut över Medelhavet. Nu blåste det dock istället en blöt och småkylig motvind och ett fuktigt dis hade brett ut sig. Under natten måste de ha siktat vår båt som en stor räddningsplanka ute på havet, och slog sig ner lite här och var där de kunde sitta bekvämt.

Vi beslöt oss för att frångå den gängse rutinen för fripassagerare och lät dem slippa arbeta för färden och maten. Jag är faktiskt inte ens säker på att de hade kunnat skala potatis eller ens svabba däcket, så utmattade verkade de vara. När de väl satt sig gick det knappast att skrämma bort dem, om vi nu hade velat det. De verkade till och med vilja flytta in under kapellet, men eftersom de inte kunde garantera sin rumsrenhet var vi kallsinniga. Emellertid hittade de bra lä bakom vår dinge och vi gav dem både kex och färskvatten. När morgonen kom satt de kvar och värmde upp sig i solljuset. Den siste lämnade oss bara någon timme innan vi angjorde Menorca. Tyvärr var det två av dem som inte klarade av påfrestningarna, och som blev lämnade kvar. En tryckt stämning bredde ut sig bland oss överlevande, och höll i sig till en stund efter att vi förrättat sjömansbegravningar för dem.

Nu väntar ett par veckor här på Balearerna med förhoppningsvis fin ankring och bad i klart vatten. Badtemperaturen är dock enbart 17 grader, så vi får väl se om doppen får bli med våtdräkt. Dryga sex månader i Italien är till ända, men vi kommer tillbaka, med eller utan båt. Arrivederci för den här gången!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Castelsardo, en bra port till Italien

Från Korsika och Bonifacio har vi seglat, eller motorseglat i alla fall, tillbaka till Italien och den lilla staden Castelsardo på norra Sardinien. Staden har förstås gamla anor och namnet är en bra indikation på vem som styr Sardinien för tillfället. På 1100-talet fick staden namnet Castelpisano när den anlades av staden Pisa. Redan på 1200-talet tog rivalen Genua över och ändrade namnet till Castelgenovese. På 1400-talet invaderade Aragoneserna ön och vips fick staden heta Castelaragonese. När Kungariket Sardinien bildades på 1700-talet byttes namnet givetvis till Castelsardo. Att den inte heter Castelitaliano är bara ett tecken på att påfundet med en italiensk stat inte riktigt fått fäste här på Sardinien.

  

Hundra meter upp i byn, ganska långt från hamnen. Man undrar ju.

Castelsardo har en brokig historia. Här en bild från en gammal procession utanför katedralen.

Castelsardo är en ganska liten stad med en borg och ett medeltida centrum som har semestertycke och drar horder av turister under sommaren. Den moderna staden är inget särskilt, men därifrån är det väl värt mödan att sega sig upp för backen till borgen och det historiska centrumet. Innan man anträder färden kan det dock vara klokt att stanna i baren Millevoglie och smaka på deras Gelato caprese, glass med tomat, mozzarella och basilika.

Middag och glass i ett!

I Centro Storico finns det som på många andra ställen vindlande medeltida gränder med små restauranger och krimskramsaffärer, här med en vidsträckt utsikt och en avspänd trevlig stämning. I en butik med sardiska specialiteter fick vi prova oss igenom en mängd korvar och viner tills vi till slut köpte med oss ett Cannonau, det lokal vinet som vi drack på kvällen i båten.

Inträdet till borgen är blygsamt med tanke på att man kan njuta av så olika saker som gamla belägringsmaskiner, närapå 360 graders utsikt från murkrönet, en konstutställning från Dantes inferno och inte minst exempel på stadens hantverksstolthet, korgflätning!

På Bar Castello precis mellan det obligatoriska minnesmärket efter första världskriget och ingången till borgen fick vi äntligen något vi saknat under snart sju månader i Italien. Trots att Italien är världens främsta matland är här ont om gott bröd, märkligt nog. Italienarna håller oftast till godo med vitt fluffigt smak- och saltlöst bröd. De har väl mycket annat att glädja sig åt kring matbordet förstås, men märkligt är det. På baren fanns det dock det godaste bröd vi ätit här i Italien! Tårögda av lycka mumsade vi i oss en hel limpa tillsammans med lite tomater och mozzarella. När vi skulle betala tjatade vi till oss att få köpa med oss två limpor till, som skall förgylla frukosten.

För oss seglare är den stora fördelen med staden förstås hamnen. Här är det gott om plats, nu i april i vart fall, på rejäla bryggor med el och vatten som ingår i den exceptionellt låga hamnavgiften. För vår 40-fotare betalar vi endast 15€ per natt, vilket gör det till den lägsta hamnavgiften på resan. Jämförelsen med Capri där vi betalade sju gånger mer och fick tio gånger sämre service är slående. Det skall dock medges att det inte finns någon heltäckningsmatta på bryggan här, vilket det gjorde på Capri. Från hamnen är det en promenad på 20 minuter längs en fin ”lungomare”, eller en ”längshavet” som översättningen borde bli, till stadens centrum. Det finns även en liten lokalbuss, med väldigt oregelbunden tidtabell, för 1€.

Det kan gå ganska kraftig sjö utanför piren. Eller är den klent byggd?

Hamnen är av det moderna slaget med butiker och verksamheter på området. Det är en tydlig satsning som många städer gör för att bygga upp något som liknar det centrum för stadslivet som forna tiders hamnar utgjorde. Det blir faktiskt ofta ganska trevligt, även om det moderna inslaget förstås gör det lite betongaktigt. Just här i Castelsardo ligger det, tio steg från bryggan, en livsmedelsaffär som är en av de bästa vi sett i Italien! Bra priser och stort utbud gör den till en perfekt bunkringshållpunkt för hungriga seglare som just anlänt till Italien från Balearerna i jakt på lite ordentlig mat. Duschar och toaletter är välstädade och det enda som möjligen inte är på topp är hamnkaptenens humör. Han är inte otrevlig, men lite kort i tonen, om än hjälpsam. Vi har också fått kvitto på att man ligger bra även i stark vind, men annat vore ju konstigt med tanke på den himmelska övervakningen.

Kommer man västerifrån på seglats genom Medelhavet är en vanlig väg att lämna spanska fastlandet för Balearerna och sedan göra en nattsegling från Menorca över till norra Sardinien. Från Mahon på Menorca är det knappt 190 nm till Alghero och bara något lite längre hit till Castelsardo. Tag sikte på Fornellipassagen mellan Sardiniens nordvästspets och Isola Asinara och så är det bara ett par timmars ytterligare gång hit. För den som har mer tid är Alghero också en mycket trevlig stad och Isola Asinara väl värd ett besök (se tidigare inlägg). När man är tillfälligt mätt på norra Sardinien seglar man smidigt över till Korsika och köper ett par baguetter, och sedan givetvis tillbaka till den otroligt fina La Maddalenaskärgården som inte får missas innan man fortsätter seglingen i Italienska vatten.

Här i Castelsardo lämnade mamma oss för den här gången. Hon mönstrade på i Ostia och har varit med oss som lättmatros på överfarten till Korsika och hit till Sardinien. Vi har haft besökare under tio veckor sedan vi lämnade Sverige, och varje gång har det varit lika roligt att dela upplevelserna med andra!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Bonifacio

Vi är tillbaka på Korsika. Efter en nattsegling på 144 nm med start i Ostia kom vi fram till Bonifacio igår på morgonen. Seglingen startade i svag bris från norr men snart nog växte den i styrka och vi kunde segla halvvind med 6-8 m/s. Framåt kvällningen lade sig vinden dock helt och vi fick gå för motor genom natten. Mamma är med oss sedan ett par dagar och hon tog hundvakten mellan ett och halv fyra. Förutom ett par slöa delfiner som lite halvhjärtat hoppade ett slag kring båten var det en händelselös, men bekväm överfart.

Bonifacio har givit namn åt sundet mellan Sardinien och Korsika och är en gammal stad med anor från 800-talet. Från början var den enbart en försvarsanläggning byggd av Pisanerna när de härskade över ön, sedan kom Genovesarna och tog över och byggde till befästningarna lite och kallade det ett citadell. Befolkningen var på topp år 1901 då det bodde drygt 4000 personer här, nu är det bara 2900. Hamnen är en naturlig vik som skär ner genom den i övrigt kanske 100 meter höga kusten. Själva staden ligger på en halvö som skyddar hamnen mot syd.

 

Hamnen är ofta knökad på sommaren och passar då på att ta ut en saftig hamnavgift. Nu i april är det istället gott om plats och en beskedlig hamnavgift. Visserligen är det skralt med duschar och toaletter, men kan man sköta det på sin båt så är det ju inget problem. ”No!” var hamnkaptenens glada klargörande huruvida han talade engelska eller något annat än franska. Istället pratade han obekymrat vidare på franska och förklarade säkert en hel del bra saker om hamnen, som dock gick mig förbi.

I hamnen trängs caféer och restauranger på kajkanten och vi smorde kråset med traditionell korsikansk mat på ”The Kissing Pigs” på kvällen. Maten här är bastantare och robustare än den italienska, och kostar en halv gång till så mycket. Vinet var lokalt och riktigt gott. I hamnen finns även en välsorterad mataffär ett par meter från kajkanten, samt förstås ett baguettebageri.

Från hamnen segade vi oss upp för ett brant mellanting mellan trappa och backe till den gamla staden innanför murarna. Där är det idel trånga gränder, krimskramsaffärer och fler restauranger. Bonifacio är tydligt präglat av turism, men fortfarande trevligt med gott om lokalbefolkning som är ute och äter också.

Utanför citadellet kan man gå österut längs klippkanten och få en strålande utsikt över Bonifaciosundets västra del. Havet såg förrädiskt platt och beskedligt ut från 100 meters höjd, trots att det blåste kuling i byarna. Sundet är illa beryktat för att vara svårnavigerat i dåligt väder och det verkar alltid blåsa hårt antingen från väst eller öst genom sundet. Med moderna sjökort och plotter är det förstås enkelt, men det kan vara helt olika förhållanden på ömse sidor om sundet som man bör vara beredd på. Kusten består av stupbrant sandsten som ser ut att vittra sönder medan man tittar på. Uppe på platån är det ett tjockt lager med macchia, den ogenomträngliga snårvegetationen som hjälpt korsikanerna och deras kusiner på Sardinien att hålla sig undan makthavare sedan tidens begynnelse. Gillar man inte pålagorna från överheten drar man sig helt enkelt upp i bergen och försvinner i macchian som ingen polis eller militärmakt helt kan forcera.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer