Abdullah i Tetoúan

Från Ceuta är det en kort resa över till Marocko. Vi tog bussen på förmiddag mot ”La Frontera”, som känns som ett begrepp med större innebörd än bara en en linje på marken här. Bussen var halvtom och de andra passagerarna var främst äldre kvinnor med traditionell marockansk klädsel och slöja. Nästan alla släpade på stora välpackade väskor, dramatenvagnar eller bagar. Vad de köper här i Ceuta som är värt att frakta över till Marocko är oklart, men något är det uppenbart. Ceuta ändrar karaktär när man närmar sig La Frontera och blir slitnare och mer likt en kåkstad. Avslutningen på staden är dock ett modernt universitetssjukhus som tronar med en milsvid utsikt på en kulle varifrån man ser två hav och tre länder.

Bussen stannar innan gränsen och alla kliver av och får gå genom långa gångar med kraftiga metallstängsel runt omkring. Solen steker, men det är få som skall över idag och det går ganska snabbt. Bilarna går det långsammare för, de genomsöka grundligt. Efter att vi fyllt i en liten lapp med våra personuppgifter och lämnat fram våra pass får vi dem stämplade efter en rudimentär okulärbesiktning av sällskapet. Vi framstår kanske inte som en klassisk smugglingsexpedition med våra svenska pass och blonda turistuppsyn så vi slipper igenom.

  

Utan att vi riktigt kan sätta fingret på när han blandar sig i, och än mindre när han liksom tar kommandot över vår resa, har vi plötsligt fått en auktoriserad officiell guide i Abdullah, en 66-årig, marockan i långskjorta och baseballkeps. På ganska bristfällig engelska förklarar han vänlig hur gränskontrollen skall passeras, plockar ogenerat dokument från passkontrollantens skrivbord, lånar ut sin penna och berättar att taxin kommer kosta 15€ samt att han bott två år i Tyskland. ”Inte bra, inte bra” hojtar han då och då, det enda han kan på svenska. Han vandrar med oss genom gränspassagen, leder oss till rätt taxi och kliver självklart in i framsätet samt beordrar chauffören att köra mot Tetoúan, allt utan att ett ord yttrats om att han skall vara vår guide. Vi är inte dummare än att vi fattat att det kommer kosta, men frågan är hur mycket. Nå, det får vi reda ut när vi är framme. Abdullah berättar bullrande om det vi passerar; spanska militärförläggningar från tiden innan Marockos övertagande av området på 50-talet, kungens sommarresidens, semesterbyar för rika engelsmän och att Riffbergen är ungefär 800 meter höga. Precisa fakta är inte hans starkaste sida.

Efter en halvtimmes taxifärd i den förvånansvärt lugna trafiken är vi framme i Tetoúan. Staden ligger lite in från kusten och växte till sig fram för allt när morerna drevs ut från spanska fastlandet på 1400-talet och behövde någonstans att bo. Nu är det en helt vanlig marockansk stad med nästan 400 000 invånare. Mitt i den moderna staden ligger Medinan, det gamla arabiska centrumet. Abdullah, som vi nu gjort upp med om 20€ för en guidning på några timmar, kliver energiskt in i den labyrint medinan utgör och älgar på i långskjortan så vi får kämpa för att hänga med. Överallt är det små trånga prång och gränder, det är helt omöjligt att ha en uppfattning om var vi är. ”Do you whant Riad?? Huh?? Whant see Riad?” bullrar Abdullah med brådska i rösten, ungefär som om det var ett unikt tillfälle som riskerar att försvinna snart. Givetvis vill vi se Riad, vad det nu kan vara. Han drar med oss genom några gränder till, runt oräknerliga hörn och in i en mörk gång. Plötsligt är vi i en stängd restaurang som håller på att städa upp efter en bröllopsfest. Abdullah hälsar på personalen som på gamla bekanta. Riad visar sig vara ett gammalt arabiskt hus med en atriumgård, balkonger och små soffbeklädda alkover.

 

Vi hastar vidare, men gradvis lyckas vi sänka tempot något och kan insupa miljön. Alla hus är vita och gränderna är oftast rensopade och fria från bråte. Gränderna i Licata var betydligt värre.

Det finns människor överallt, men ingen egentlig trängsel. Vi ser endast ett par andra förvirrade turister, i övrigt är det enbart marockaner överallt. Atmosfären är lugn och avspänd. Abdullah drar in oss i ett par Riad till och förstås ett mattförsäljarkollektiv, som vi dock lyckas komma ifrån ganska snabbt. I ett klassiskt berberapotek får vi en genomgång av olika örter och frön som kan hjälpa allt från snuva till psoriasis och köper en olja efter lite prutande.

Vi får se hantverkare sitta i små skrubbar och banka mönster på läder, göra silversmycken, väva ulltyger eller sälja fjärrkontroller från 1980-talet. Till skillnad från mycket anpassat för turister som vi har sett ger detta ett helt annat intryck. Kunderna är vanliga marockaner i huvuddukar, långskjortor eller berberkläder. Berberna är ursprungsbefolkning i dessa delar av världen och lever i bergen där deras karaktäristiska hattar och kåpor kommer ifrån. Gubbarna som sitter i skrubbarna har suttit där i många år och är troligen förlängningen på många generationer som gjort samma sak i samma skrubb med samma verktyg. På en bakgård garvar de getskinn i hålor uthuggna direkt ur berget, på en annan föser Abdullah in oss i ett hörn där en uråldrig gubbe värmer mintte i en vedeldad liten ugn.  ”Madame! Madame” ropar han på Johanna och trycker in henne i hörnet så hon skall se ordentligt.

   

I en butik stegar Abdullah förbi personalen, hasplar ur sig några fraser och öppnar en stängd dörr som leder upp till en terass varifrån vi får utsikt över hela medinan och Medelhavet en bit bortanför staden.

  

Avslutningsvis leder han oss till en restaurang där vi kan få lunch. Just den hade jag redan hittat och kollat upp i Lonely planet, men jag undrar om vi hade sett ens en bråkdel av allt det andra utan Abdullah! Han fick sina 20€ och därtill en femma extra. Även om vi inte valde honom är vi eniga om att dagen blev betydligt bättre tack vare hans skickliga infiltration av vår familj i dag.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Abdullah i Tetoúan

  1. Eva Runhammar skriver:

    Jag tycker att Kalle och David börjar se ut som Abdullah och smälter bra in i miljön!

  2. Stefan skriver:

    Vilken angenäm upplevese! Bra gjort att följa med A för denna förstklassiga upplevese, även om det kanske inte var ni som tog kommandot! Ni hade definitivt inte fått uppleva lika mycket om ni hade strosat runt själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *