Amalfi, Capri och tillbaka till verkligheten

 

 

Kusten och halvön söder om Napoli och norr om Salerno är spektakulär. Berget störtar stupbrant ner i turkost hav och på sluttningarna klänger små pittoreska byar sammanbundna av en smal och slingrig, men hårt trafikerad väg. Vi hyrde bil i Salerno och tog en dagstur ut på den berömda kuststräckan för att blanda oss med det glamorösa folket. Amalfi blev sedan det upptäcktes av rika amerikaner och britter på 1800-talet en tummelplats för alla som är som var ute på ”The Grand Tour”, den klassiska bildningsresan för den bemedlade överklassen i vita linnekostymer och stråhattar. Här kunde man bo flott och få förstklassig betjäning och föra insiktsfulla samtal med varandra, och samtidigt uppleva att man verkligen levde tillsammans med det enkla och okomplicerade italienska folket på landsbygden. I modern tid finns de flotta hotellen och de amerikanska turisterna kvar och det är lika vackert som alltid, även om linnekostymerna givit vika för praktiska nylonjackor och basebollkepsar. Den enkla landsbygdsbefolkningen har till stor del ersatts av företagsamma Napolitanare som tävlar om att ta de högsta priserna för allt från cappuccino till båtturer. Italienarna säger att Amalfikusten är en jordisk föraning om det himmelska paradiset, men man får hoppas det är billigare i den riktiga himlen, annars blir det nog till att välja något billigare alternativ.

Vi hade i alla fall en bra dag med sol och glittrande hav och alla byarna uppradade framför oss. Dagen blev inte ens sämre av att vi strax efter att vi kört ut ur Salerno blev påkörda av en bil som körde de normala centimetrarna bakom oss. När jag saktade in för att svänga in på en mack körde han ofrånkomligen in i oss. Man vill inte gärna sitta i en Fiat 500 och bli påkörd som vi gjorde, men turligt nog var det en annan pluttfiat, dock en 600, som körde på oss. Först blev det en del bistra miner och viftande med armarna från båda sidor. Lite färg och tejp skulle lösa det hela enligt den unge mannen som körde på oss. Man är lite vaksam med alltför aggressiv konfrontation med unga män i närheten av Napoli så jag försökte vara artig men inte ge med mig. Snart rann dock irritationen och upprördheten bort från oss båda och under tiden vi inväntade mannen som äger hyrbilen fick vi lite tips om vad som var fint att se i Amalfi och småpratade om ditt och datt. Hyrbilskillen var, trots att han inte varit närvarande, skoningslöst snabb med att konstatera att felet helt och hållet låg hos den andra föraren. Han hävde fram en bunt papper som den andra föraren fick skriva under och så var saken utredd. Här gäller det att vara den mest bestämde och inte öppna för någon diskussion tydligen.

En berövad påkörare till höger

Bilen gick fortfarande fint så vi fortsatte ut på halvön och hade en utmärkt fortsättning på dagen. Lunch åt vi i Positano, traditionellt pizza och spaghetti alle vongole som är paradrätterna här.

     

Från Salerno seglade vi dagen därpå vidare till Capri, om möjligt ännu glamorösare och snofsigare än Amalfi. Hamnavgiften är av det prohibitiva slaget och tillåter enbart välplanerade och effektivt utnyttjade besök. Vi kom undan med 100€, vilket får anses som överkomligt i jämförelse med högsäsongspriserna som är minst de dubbla. Marinan i sig var dessutom en av de sämre vi besökt med rostiga knapar och rangliga flytbryggor. Inte ens heltäckningsmattan på flytbryggan lyckades förmedla känslan av lyx man tycker kan krävas med sådana hamnavgifter.

Genom att komma tidigt och stanna sent dagen därpå hann vi se mycket av ön i alla fall. Capri må vara uttjatat som pittoreskt resmål och proppfullt av turister, men det är också fantastiskt vackert.

  

Vad har hänt här? Är han parkeringsvakt? Kommer den med mat till honom?

Båten lämnar man i Marina Grande varifrån man kan ta buss upp till antingen byn Capri, eller den andra byn Anacapri. Capri är den fashionablare av de två och härifrån går det vandringsstigar ut på klipporna med utsikt över havet västerut eller Vesuvius och Napoli österut. Anacapri är inte riktigt lika övergivet av det vanliga livet och här ligger även Villa San Michele, Axel Munthes livsverk från förra sekelskiftet.

  

Även om man inte är helfrälst på trädgårdar och grekiska statyer är ett besök ändå väl värt. Lugnet och harmonin Munthe eftersträvade är påtagligt och man känner sig lite själsligt vederkvickt efter ett besök. Det faktum att det är ett av de bäst och mest smakfullt planerade museerna vi besökt i Italien förtar inte känslan. Här finns rediga och informativa skyltar på flera språk, allt är städat och det ligger inga högar med skräp eller något trasigt någonstans. Man märker att det finns en ambition av att man som besökare skall lära sig något nytt, inte förhöras på skolbokskunskaper om antiken som annars är den vanligaste känslan man har vid besök i Italienska museer. Mycket finns att säga om Munthe, men han lyckades med sin villa.

Från Capri fick vi en fin halvvind som gjorde att vi bestämde oss för att nattsegla upp till Nettuno, söder om Rom. Vinden svek oss dock mer och mer och vi fick starta motorn och stötta med den under natten för att komma någon vart. Återigen fick vi anledning att känna oss nöjda över vårt kortkapell som gör att vi har nästan som en styrhytt under sprayhooden. Där är det varmt och skönt och en hundvakt blir betydligt behagligare.

Efter vår utflykt till det ljuva livet på Amalfi och Capri utgör Nettuno en återgång till det vanliga livet. Vi ligger bra långsides och har fem minuters promenad till centrum som är fullt av alldeles vanliga butiker med frukt, bröd och mopedreservdelar. Tonårskillar spelar fotboll framför kyrkan, det finns lite obegriplig politisk grafitti, fiatarna tutar på varandra och utanför barerna hänger de vanliga gubbarna. På under en timme åker man till Rom så det tänkte vi göra i morgon för att fördriva tiden. Vi måste vänta ut ett blåsväder några dagar och passar på att köra sista skolpasset innan påsklovet och pyssla med båten. En liten skada i gelcoaten på fören behöver plastas och däcket tvättas av.

Dagens stora händelse är att en patrull från Guardia Finanzia, finanspolisen, kom på kontroll. De ville se alla våra skeppspapper och dessutom gå igenom båten för att se så vi inte smugglade cigaretter eller valuta. En av dem bad mig öppna några skåp jag själv tyckte var lämpliga samt ange ungefär hur mycket pengar vi hade med oss, vilket gör att man kan undra över effektiviteten i deras undersökningsmetoder. Varken Davids lego eller högen med handdukar jag visade väckte någon misstänksamhet hos honom, däremot kommenterade han att vi hade det trevligt och mysigt. Efter att omständligt och noggrant fyllt i ett långt dokument med alla upptänkliga uppgifter om mig och båten fick jag en kopia för genomläsning. Jag tyckte det var ganska spännande och läste noga, men det tog tid och de stönade och stånkade och började istället fråga om vår resa för att avleda min läsiver. Allt slutade väl och vi fick klartecken att fortsätta. David är övertygad om att de enbart var nyfikna på oss och båten, men jag har förklarat att så oprofessionellt skulle aldrig representanter för ett rättsväsende uppträda.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Amalfi, Capri och tillbaka till verkligheten

  1. Annie Runhammar skriver:

    Glad Påsk och allt det där!
    Glädjande att ni fått uppleva Capri och Villa San Michele i fint väder. Jag har fortfarande kylslagna minnen från vårt besök där för ett antal år sedan när iskallt regn låg horisontellt i snålblåsten. En caféägare var i alla fall glad åt sällskapet som stannade länge och drack mycket kaffe…
    Jag märker att David har en del kvar att lära om rättsväsendet – såväl utländskt som svenskt. Vilken välsignelse att du, Kalle (och nu kanske ni andra också?) talat italienska obehindrat! Hur skulle annars situationen med den påkörda bilen slutat?

    Vi ska snart äta påsklunch hos Eva, vi hälsar till er och önskar allt gott.

    Annie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *