Äntligen! Från tapas till pizza

  

Vi lämnade Mahon på Menorca i gryningen. Till en början hade vi en mycket svag bris från nordväst, men den dog ut under förmiddagen. Resten av överfarten på 200 nm till Sardinien gick i nästan fullständigt bleke. Det är en märklig känsla att vara omgiven av hav som ligger helt stilla och oljeblankt. Svallvågorna från Alila sträckte sig nästan till horisonten. Under natten skingrades dessutom molnen så fullmånen kom fram och vi nästan kunde läsa i månljuset. Vi hade preparerat mamma och Pentti inför överfärden och nattseglingen med sjösjukeplåster, samt förberett mat och riggat sjökojer, men allt detta var helt onödigt.

 

Efter 31 timmar ständig motorgång kom vi fram till Alghero på Sardiniens nordvästkust. Äntligen i Italien! Hej då tapas och hallå pizza! Det känns smått overkligt att vi faktiskt seglat (och gått en del för motor) ända hit. Italien har varit vårt hägrande mål för seglingen, även om vi tänker oss till Sicilien, vilket fortfarande är en bit till härifrån. Nu när vi dessutom klarat av den sista längre överfarten kan vi verkligen slå av på tempot vilket känns välkommet.

Alghero är, ännu en, medeltida italiensk småstad med trånga gränder, barer och restauranger och precis lagom slitna fasader. Hamnen är stor och ganska väl skyddad, men ett offer för italiensk organisation. Kajerna hyrs ut till fem eller sex olika marinor som konkurrerar inbördes och som för att ragga kunder möter en bra bit utanför vågbrytaren i sina olika gummibåtar och försöker locka in oss i just deras marina. Tyvärr precis som inkastare utanför restauranger. Även om de är vänliga och lockar med stor hjälpsamhet är det inget välkommet extra moment vid angöring av en okänd hamn att behöva ta ställning till och bedöma olika erbjudanden redan innan vi ens fått ut fendrarna. Jag hade ringt innan och hört mig för om priserna innan så vi hade faktiskt redan kommit överens med en marina, och det blev ganska enkelt att avvisa de andra. De andra som jag hade ringt och avslutat samtalet med att säga att jag skulle fundera på saken blev givetvis sura. Marina Sant Elmo där vi hamnade är liten och gemytlig med väldigt trevlig personal, men platsen vi har är utanpå bryggan så vi får en del svall från passerande båtar.

Vi hade beräknat överfarten från Menorca för att slippa hamna i en mistral som hade börjat samla sig i Golf de Lion utanför Frankrike. Den slapp vi ju med besked under överfarten, men sedan kom den. Idag har vi legat helt inblåsta utan minsta möjlighet att ta oss ur hamnen även om vi skulle velat.

Tyvärr ger det en hel del skvalp in hamnen så Alila skumpar och rycker rejält i förtöjningarna. Vinden skall visserligen lägga sig till kvällen så vi hoppas ändå på en lugn natt. Mistralen är den av Medelhavets alla namngivna vindar som man bör ha mest koll på. De bygger snabbt upp en rejäl styrka och drar upp mycket vågor eftersom den tar sats över en lång sträcka, lång fetch, som det heter på våg-språk. Från att det i går var närapå inga vågor alls går det idag över 4,5 meter höga vågor här utanför. Tyvärr innebar det att vi inte kunde besöka Grotta di Nettuno, en stor grotta som man når via 690 trappsteg ner till havet från en hög klippa. Vägen ner var helt enkelt stängd på grund av vädret, något som kanske gladde en del i sällskapet som i hemlighet inte hade sett fram emot trapporna. Vi hade hyrt bil och körde istället runt på landsbygden runt Alghero och fick oss en hel del stenåldershistoria till livs, samt hann med att prova vin på Sardinens största vingård.

Till lunch hade vi siktat in oss på någon av alla hundratals gårdsrestauranger som skulle servera något typiskt lokalt, kärleksfullt tillrett på egna råvaror, men eftersom de vi försökte på var stängda och hungern steg bestämde någon av oss att det var lika bra att köra till Sassari för lunch. Sassari är den största staden i området och ståtar med Sardiniens äldsta universitet så den borde givetvis vara som alla andra mysiga italienska städer. Istället visade det sig vara en sliten och ogreppbar stad som mest bestod av dammiga motorleder. Vi hamnade till slut på en enkel restaurang, för att inte säga sylta, i studentkvarteren. Maten verkade, för ovanlighets skull i Italien, misstänkt upptinad och värmd. Senare kunde jag läsa i en guidebok att Sassari ”kräver en viss ansträngning för att uppskattas”, vilket jag kan hålla med om. Trots detta stortrivs vi ändå med att vara i Italien!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Äntligen! Från tapas till pizza

  1. Robert Laigar skriver:

    Ohoj, Gott ni har det 🙂 Vi tar upp vår båt denna veckan, så nu får man vänta till april då det sjösättning. Ha det fint! Hälsningar Robert

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *