Är vi framme snart?

När är man egentligen framme på en långsegling? När vi har nått så långt bort vi kan? När vi är i Medelhavet? När vi är tillbaka i Göteborg? När vi hittat oss själva?

Frågan är kanske inte så intressant, men skapar ändå en del funderingar. Vi har varit på resande fot i snart två och en halv månad och hittills följt vår tänkta rutt ungefär i den takt vi tänkt oss. Även om vi inte har någon fast plan och strävar efter att hålla planeringen medvetet öppen och lös går det inte att undvika att vi har ett sikte, ett mål på något sätt.

Det snabbaste svaret på vart vi skall segla under vårt år har varit Medelhavet. Visst hoppas vi på att komma till andra platser också, men Medelhavet har ändå stått ut som huvudmålet. Nu är vi strax där. Vi ligger i Barbate, ”useful, if rather soulless” enligt vår guide men med Afrika inom synhåll! Atlasbergen skymtar i diset och Tanger i Marocko ligger bara en dagssegling bort.

Själlös

I morgon ger vi oss av tidigt för att passa tidvattenströmmarna genom Gibraltarsundet och framåt lunch hoppas vi lägga till i själva staden Gibraltar, som faktiskt ligger i Medelhavet. Spaniens sydligaste punkt, där Medelhavet börjar, och punkten som är närmast Afrika, är Tarifa, en stad några kilometer väst om Gibraltar. Är vi då framme? Nej, det kan vi ju knappast säga. Vi skall ju vidare till Balearerna, till Rom, Sicilien och kanske ännu längre. Och sedan skall vi ju till Madeira och Azorerna, och Scillyöarna och Engelska kanalen. Framme är vi nog kanske inte förrän vi är i Göteborg igen.

Känslan av att ha ett mål, något att sträva efter, är både en hjälp och ett problem. Hjälp eftersom det ger något att planera inför, att drömma om och en motivation att komma iväg och vidare. Problem eftersom det innebär att vi kanske jäktar iväg för tidigt från fina platser och hindrar oss från att känna oss helt fria att stanna var vi vill så länge vi känner för det. Jag antar att många långseglare känner samma sak. Lösningen är väl att antingen hitta en balans man trivs med mellan att komma vidare och att ta sig tid, eller att segla helt utan tidtabell. Det senare är inte möjligt för oss nu eftersom vi har en utmätt tid, och egentligen vet jag inte om det skulle passa mig. Jag är den planerande typen och har svårt för att bara låta tiden ha sin gång och se vad som händer. Kanske måste jag lära mig att njuta lite av det också, men man är ju den man är.

Sedan vi lämnade Cascais har vi i alla fall helt klart haft ett tydligt mål, att komma in i Medelhavet. Vi lade oss kort i en ankarvik på vägen, men sedan blev det en nattsegling på kort varsel när vi inte hittade en bra plats att ankra nästa dag. Vi låg två nätter i Cadiz, en urgammal stad med mycket mysigt centrum i gamla stan.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Är vi framme snart?

  1. Angeli skriver:

    Vilka fina bilder! Ser jättemysigt ut. Gillar kortet med Johanna och David i fören och med delfinen simmandes bredvid. Bra fångat!

    Förstår att ni har en tidsplan, men njut så mycket ni kan och stanna några extra dagar om det är något särskilt fint ställe. Hakuna matata <3

    • Alila skriver:

      Tack! Vi har det väldigt fint. Och delfiner har vi sett så ofta att vi nästan inte reagerar längre. Bara nästan dock.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *