Arrivederci Italia!

Vi lägger loss tidig morgon från bryggan vid Stintinos segelklubb. Vi har varit Circolo Nauticos gäster i två nätter i Porto Mannu men nu är det dags att lämna.

Stintino blev vår sista anhalt i Italien den här resan. Det är en liten by som uppstod 1884 när befolkningen på den närbelägna Isola Asinara flyttades för att ge plats åt en karantänanläggning, som senare blev krigsfångeläger och sist ett högsäkerhetsfängelse. Tidernas värsta maffiamassmördare, Totò Riina, som dog nyligen, satt här. Byn är trevligt belägen kring två djupa vikar som fungerar som hamnar. Välj den norra, Porto Mannu, men kontakta segelklubben först för att få plats så bemöts ni av den energiska signora Pina som sköter kontorsgöromål och klubbens egen bar. Marinan i norra änden av hamnen är säkert också bra, men den ligger inte lika fint och skyddats som Porto Mannu. Efter att förtöjningarna är på plats kammar ni er och vrider saltvattnet ur kläderna innan ni går och äter fantastiskt goda skaldjur hos Daniele på Opera Viva, ett par hundra meter bort med utsikt över den lilla södra hamnen.

Stintino är ett perfekt stopp nästan allra längst upp i nordväst på Sardinien och passar man på att komma hit utom säsong finner man en avspänd och gemytlig liten by. Förvänta er dock inget raj-raj, ungdomarna har flytt till större städer för länge sedan. Byn fick fram till för inte så länge sedan sin utkomst från tonfiskslakten. Det var tydligen en mycket blodig historia då de stora fiskarna hade jagats in i en liten trång del av nätet och där höggs och slogs ihjäl med huggkrokar och spjut av män i små båtar. Därefter fraktades kropparna in till kusten till en Tonnara, ett hus vid strandkanten där de styckades och bereddes. Tonfisk är fortfarande en delikatess riktigt tillagad här i Italien med citron och olivolja. En sådan festmåltid har utöver ordet tonfisk nästan inget gemensamt med det man hittar i konservburkarna på Konsum.

Två fäder och två söner, alla stolta tonfiskfiskare.

När vi lämnade Stintino bakom oss väntade 200 nm till Mahon, huvudstad på Menorca. Först fick vi pressa oss igenom Fornellis sund, ett grunt sund mellan Asinara och Sardinien. Vid hårt väder kan det vara omöjligt att passera över den 3 m grunda tröskeln. Vi hade dock fint och tjänligt väder så allt vi behövde göra var att styra efter enslinjerna och begrunda huruvida Torre Finanza som vi passerade, skall tolkas som en illustration av Italiens finanser.

Prognoserna för en översegling är troligen de mest närgånget studerade ettorna och nollorna Internet kan erbjuda. Vi skulle enligt fyra samstämmiga väderinstitut få motvind som inledning, men sedan ett vindvrid under tidig eftermiddag så vi skulle kunna segla på en bog hela vägen till Menorca. Motvind fick vi, men vindvridet lät vänta på sig och istället dog vinden ut nästan helt. Motorn fick tjänstgöra större delen av sträckan och det var först idag under onsdagen vi fick åtminstone lite seglingsvind.

Vi börjar få upp rutinen för nattseglingar och inte minst tack vare vårt fina kortkapell känns det odramatiskt och ganska bekvämt. Visst sover vi lite illa, men inte värre än att vi kan ta igen det värsta underskottet med ett par lurar under dagen. Ljudböcker är perfekt för att hålla sig vaken, men tänk på att ladda hem dem innan avresan eftersom det ju inte finns någon uppkoppling på havet. Den här natten förkovrade jag mig i ämnet brott som skakade Sverige, i två delar. För övrigt inläst på Storytel av min bror Per!

Några som hade det betydligt värre än oss var en liten flock småfåglar. Gissningsvis höll de på att flytta från Afrika till nordligare längder för sommaren och hade kanske flaxat på i medvind ut över Medelhavet. Nu blåste det dock istället en blöt och småkylig motvind och ett fuktigt dis hade brett ut sig. Under natten måste de ha siktat vår båt som en stor räddningsplanka ute på havet, och slog sig ner lite här och var där de kunde sitta bekvämt.

Vi beslöt oss för att frångå den gängse rutinen för fripassagerare och lät dem slippa arbeta för färden och maten. Jag är faktiskt inte ens säker på att de hade kunnat skala potatis eller ens svabba däcket, så utmattade verkade de vara. När de väl satt sig gick det knappast att skrämma bort dem, om vi nu hade velat det. De verkade till och med vilja flytta in under kapellet, men eftersom de inte kunde garantera sin rumsrenhet var vi kallsinniga. Emellertid hittade de bra lä bakom vår dinge och vi gav dem både kex och färskvatten. När morgonen kom satt de kvar och värmde upp sig i solljuset. Den siste lämnade oss bara någon timme innan vi angjorde Menorca. Tyvärr var det två av dem som inte klarade av påfrestningarna, och som blev lämnade kvar. En tryckt stämning bredde ut sig bland oss överlevande, och höll i sig till en stund efter att vi förrättat sjömansbegravningar för dem.

Nu väntar ett par veckor här på Balearerna med förhoppningsvis fin ankring och bad i klart vatten. Badtemperaturen är dock enbart 17 grader, så vi får väl se om doppen får bli med våtdräkt. Dryga sex månader i Italien är till ända, men vi kommer tillbaka, med eller utan båt. Arrivederci för den här gången!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *