Att gå under jorden i Napoli

Vi tog tåget från Maratea nere i Basilicata, där vi ligger med båten, upp till Napoli för att möta Klara som skall segla med oss en vecka. Tåget skulle gå klockan nio, men var en halvtimme försenat. Vi fick inte köpa biljetter av den omtänksamme biljettförsäljaren förrän i sista ögonblicket eftersom det enligt honom var osäkert om tåget skulle komma överhuvudtaget.

Laglösheten i Syditalien har kopplat ett grepp om oss också, här vid förbjudet korsande av järnvägsspår

Napoli är en stor myllrande stad utan någon påtaglig struktur som andra miljonstäder brukar ha i form av breda boulevarder och tydliga turiststråk. Vi kryssade genom gator och korsningar kantade av försäljare av allt som kan piratkopieras tills vi kom till centro storico, som i sin helhet finns på Unescos världsarvslista. Väl där är det rustikt, genuint och på riktigt, men även nedgånget, gapigt och jäktigt. Vårt mål för dagen var att spendera några timmar i väntan på att åka ut till flygplatsen och möta Klara.

Vi inledde med en lunch för att sedan klättra 40 meter ner under staden till de antika grekiska gångarna. När Napoli grundlades av grekerna på 700-talet före Kristus hackade de ut en hel del hål i marken för att få upp sten att bygga staden med. Efter hand blev det till stora grottor under staden. Till en början hade grekerna grottorna som ett slags källarförråd, men när romarna tog över gjorde de vattenreservoarer av tunnlarna och grottorna. Man räknar med att det finns 400 km tunnlar och håligheter under staden, mycket av det fortfarande oupptäckt, åtminstone av myndigheterna. Romarna ledde in vatten från vattentäkter utanför stadsmurarna som fyllde tunnlarna. Genom att ta upp hål i marken fick man fiffiga brunnar där man kunde sänka ner en amfora och hala upp friskt och gott vatten nästan var som helst i staden. Vissa palats hade sin egen brunn, andra brunnar mynnade på torg och gator.

Nere i reservoarerna arbetade pozzaioli, ”brunnjobbare” som fick klättra ner på små steg i väggen på brunnarna och ta sig runt på smala hyllor för att rensa bort det synliga skräpet i vattnet. De hade en särskild sorts mössa som gjorde att de såg ut som munkar och kallades i folkmun för Monacello, småmunkar. Eftersom de genom tunnlarna och brunnarna fick tillträde till alla möjliga byggnader ansågs de smita in i olika hus och stjäla pengar och småsaker, och än i dag skyller man försvunna småsaker på ”i Monacelli”.

Fram till 1800-talet fungerade vattenförsörjningen genom brunnarna, men efter en koleraepidemi blev neapolitanarna misstänksamma och slutade använda vattnet. Istället löste de den tidens avfallsproblem genom att helt enkelt slänga ner avfall i brunnarna. Än i dag har Napoli stora problem med avfallshanteringen, men nu löser camorran det genom att slänga det i stora hål på landsbygden istället.

Tunnlarna fylldes snabbt med skräp och kom ur bruk. Först i samband med andra världskriget kom de till användning igen, men nu som bombskyddsrum. 150 års avfall som fyllde tunnlarna gick inte att ta bort, utan det löste man genom att trampa ihop det och lägga betong ovanpå. 2000 människor flydde ner i tunnlarna under bombningarna av staden 1943, och inte förrän 1954 kunde staden tvinga bort den siste som vägrade flytta ut.

Skall ni besöka Napoli kan vi verkligen rekommendera en guidning genom tunnlarna. Se dock till att det är Napoli Sotteranea, och inte någon av de andra liknande fuskalternativen.

Gångarna ligger under flera kyrkor i området och en ytnära del användes som vinförråd av nunnorna i Santa Patriciaklostret. Helgonet Santa Patricia är känd för att hjälpa kvinnor som har svårt att bli med barn. En liten sidogång till vinkällaren leder dock till kyrkan San Giovanni Maggiore i närheten, och prästerna därifrån också kunde slinka ner i vinförrådet. Den gemensamma tillgången till vinkällaren för prästerna och kvinnorna som ville bli gravida anser många bör haft en gynnsam effekt för graviditeterna.

Som en oväntad bonus fick vi en tur genom en nyupptäckt romersk amfiteater mitt i centrum. I takt med att teatern måste rasat samman under antiken har väggar, valv och tak integrerats i andra byggnader och bostäder och själva teatern glömts bort. När den upptäcktes för några år sedan var det när det visade sig att en familj hade en lucka i golvet ner till en underjordisk gång där några av de femton barnen sov. Gången var en del av teatern och successivt kartlade man mer och mer. Ett snickeri i ett hus utnyttjade entrén på teatern, en vägg in till skådespelarnas omklädningsrum hade raserats och utrymmet utnyttjades som vespaparkering. Fortfarande har inte hela teatern kunnat tas fram eftersom en del av den används i olika bostäder i kvarteret.

I gatuplanet tidigare ingång till ett vespagarage, nu ingång till en antik teater. Bredvid ligger ingången till ett ”Basso”, en enkel bostad ungefär som de sett ut sedan medeltiden.

Barnkammare, som visade sig vara del av antik teater

Sådant är Napoli, med underligheter och märkliga legender i varje gathörn, oftast dolt, bortglömt eller ignorerat av de som bor där nu och som bara försöker överleva i den kaotiska staden.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att gå under jorden i Napoli

  1. Eva Runhammar skriver:

    Napoli lever upp till sitt rykte förstår jag…känner mig sugen på att åka dit, faktiskt. Göteborgspolitiker skulle annars finna en hel del inspiration där, mystiska tunnlar som ingen har riktig kontroll över, människor nere i tunnlarna som installationer mm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *