Biscaya, en piece of cake

Nu har vi korsat Biscaya för andra gången, helt utan stormar, monstervågor eller värre missöden än att det skakat ut spaghetti i pastaskåpet. Första gången, i höstas, kunde vi segla hela vägen från Irland till Spanien utan att starta motorn, annat än för att ta oss ut och in i hamnarna. Nu blev det nästan tvärt om, mest motor och några få seglingstimmar. Vi hade dock seglen uppe hela tiden, men oftast behövde vi stötta med motorn för att komma någonstans. Vinden var stadigt från nordväst, förutom sista timmarna, medan dyningen var mer västlig. Vågorna var enligt prognosen dryga 2 meter, vilket säkert stämde. När det handlar om atlantdyning är det dock en helt annan sak än så höga vinddrivna vågor. Dyningen är långsam och även om det är lite hissnande att sjunka ner i en vågdal och hela horisonten försvinner är det en mjuk och långsam rörelse som det är lätt att fördra.

Överfarten tog knappt 59 timmar och vi seglade 351 nm. Vad gör man då under 59 timmar, instängd med sin familj i en segelbåt. En del av tiden går förstås åt för att sköta båtens framfart och mixtra med kurs och skotning. Det är dock ganska snabbt gjort och resten av tiden är det läsning eller lyssning som gäller, endast avbrutet för att fixa lite mat eller äta trefika. Johanna och jag delar på vaktpassen genom att hon kör fram till 0200 och jag därefter, så får vi sova så fort vi har frivakt. Sömnen under färd är inte precis lika god som i en stadigt fixerad säng på land, och efter första natten brukar vi vara ganska möra av sömnbrist. Redan till andra natten är det dock betydligt bättre, sannolikt för att vi somnar med en gång på grund av trötthet. Första dygnet är helt klart jobbigast, sedan blir det lättare och lättare. Vi försöker ladda med lättlagad mat som helst kan ätas kall om det kniper. Nästan varje land har sin egen snabbmatsvariant man kan äta utan bestick. I Spanien är det empanadas som gäller och vi bärgade en enorm empanada med torkad torsk innan avfärd. Till kvällen försöker vi äta något varmt som tortellini eller annan pasta så vi står oss under natten. Mellan målen, under natten, istället för frukost och lite när som helst äter vi dessutom ordentliga mängder chips, kakor, choklad, och ibland till och med någon enstaka frukt.

Vi har med denna överfart lämnat sydeuropa bakom oss. La Coruna lämnar vi med särskild saknad. Det är en väldigt trevlig stad, precis lagom stor och lagom vanlig. Marinan ligger prefekt mitt i centrum och det vimlar av bra restauranger. Den här gången var det dessutom matfestival på kajen bredvid marinan. Förutom att vi kunde äta oss igenom olika galiciska smårätter i mängder kunde den särskilt intresserade följa seriösa gastronomiska föreläsningar och uppvisningar på stora scenen. Ingen lök eller tranchering var för obetydlig för att inte få sitt utrymme.

Tänk er det under göteborgskalaset, istället för stor stark i plastmugg och horder av brölande 25-åringar på räkfrossa.

Dagens teknikhörna handlar om coca-colas beryktade förmåga att lösa upp rost, och förstås tänderna på barn. Ett ankarschackel på dekis fick ligga ett dygn i coca-cola med förhoppning om att det skulle skina som ett nytt. Vi tog kort på det före och efter.

Ni kan ju själva avgöra hur det gick.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Biscaya, en piece of cake

  1. Stefan skriver:

    All rost fortfarande kvar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *