Bonifacio

Vi är tillbaka på Korsika. Efter en nattsegling på 144 nm med start i Ostia kom vi fram till Bonifacio igår på morgonen. Seglingen startade i svag bris från norr men snart nog växte den i styrka och vi kunde segla halvvind med 6-8 m/s. Framåt kvällningen lade sig vinden dock helt och vi fick gå för motor genom natten. Mamma är med oss sedan ett par dagar och hon tog hundvakten mellan ett och halv fyra. Förutom ett par slöa delfiner som lite halvhjärtat hoppade ett slag kring båten var det en händelselös, men bekväm överfart.

Bonifacio har givit namn åt sundet mellan Sardinien och Korsika och är en gammal stad med anor från 800-talet. Från början var den enbart en försvarsanläggning byggd av Pisanerna när de härskade över ön, sedan kom Genovesarna och tog över och byggde till befästningarna lite och kallade det ett citadell. Befolkningen var på topp år 1901 då det bodde drygt 4000 personer här, nu är det bara 2900. Hamnen är en naturlig vik som skär ner genom den i övrigt kanske 100 meter höga kusten. Själva staden ligger på en halvö som skyddar hamnen mot syd.

 

Hamnen är ofta knökad på sommaren och passar då på att ta ut en saftig hamnavgift. Nu i april är det istället gott om plats och en beskedlig hamnavgift. Visserligen är det skralt med duschar och toaletter, men kan man sköta det på sin båt så är det ju inget problem. ”No!” var hamnkaptenens glada klargörande huruvida han talade engelska eller något annat än franska. Istället pratade han obekymrat vidare på franska och förklarade säkert en hel del bra saker om hamnen, som dock gick mig förbi.

I hamnen trängs caféer och restauranger på kajkanten och vi smorde kråset med traditionell korsikansk mat på ”The Kissing Pigs” på kvällen. Maten här är bastantare och robustare än den italienska, och kostar en halv gång till så mycket. Vinet var lokalt och riktigt gott. I hamnen finns även en välsorterad mataffär ett par meter från kajkanten, samt förstås ett baguettebageri.

Från hamnen segade vi oss upp för ett brant mellanting mellan trappa och backe till den gamla staden innanför murarna. Där är det idel trånga gränder, krimskramsaffärer och fler restauranger. Bonifacio är tydligt präglat av turism, men fortfarande trevligt med gott om lokalbefolkning som är ute och äter också.

Utanför citadellet kan man gå österut längs klippkanten och få en strålande utsikt över Bonifaciosundets västra del. Havet såg förrädiskt platt och beskedligt ut från 100 meters höjd, trots att det blåste kuling i byarna. Sundet är illa beryktat för att vara svårnavigerat i dåligt väder och det verkar alltid blåsa hårt antingen från väst eller öst genom sundet. Med moderna sjökort och plotter är det förstås enkelt, men det kan vara helt olika förhållanden på ömse sidor om sundet som man bör vara beredd på. Kusten består av stupbrant sandsten som ser ut att vittra sönder medan man tittar på. Uppe på platån är det ett tjockt lager med macchia, den ogenomträngliga snårvegetationen som hjälpt korsikanerna och deras kusiner på Sardinien att hålla sig undan makthavare sedan tidens begynnelse. Gillar man inte pålagorna från överheten drar man sig helt enkelt upp i bergen och försvinner i macchian som ingen polis eller militärmakt helt kan forcera.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bonifacio

  1. Annie Runhammar skriver:

    Hej!
    Jag ser att David försöker använda macchian för att försvinna lite…Är det månne närvaron av en ambitiös, pensionerad lärare som får honom att söka sig ut i snåren?

    Skönt att se att Eva är på plats och ser välbehållen ut. En hundvakt till kan kanske ändra på det!
    Annie

  2. Eva Runhammar skriver:

    Sitter hemma och ser tillbaka på en härlig vecka! Här har vädret visat sig från sin bästa sida och det är riktigt varmt! Jag strövade omkring på långgatorna och konstaterade att ert hus står kvar och det verkar lugnt,
    Eva

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *