En sluss till? Nej tack!

Vi ligger lite uttröttade innanför Corpach Sea Lock, fortfarande i Caledonian kanal, och väntar in första slussningen i morgon kl åtta. Vi hade tänkt slussa nerför Neptunes Staircase, som de avslutande åtta slussarna i rad heter, på förmiddagen och segla de 30 nm till Oban under dagen. Detta grusades delvis redan när vi fick veta att första slussningen ner var kl 13. Ok, tid fanns fortfarande. Det var många båtar som skulle slussa och kanalvakterna hade ett pyssel med att planera in oss utifrån längd. Trots att vi mycket utstuderat hade lagt oss längst fram nära slussarna fick vi inte komma med i den första slussningsomgången. Först kände vi oss mycket förorättade och ifrågasatte om slussvakterna verkligen visste vad de gjorde. Senare visade detta sig dock vara en lyckträff, men då kändes det som ett öppet hån mot våra planer.

Den första slussningen packades med ett dussin segelbåtar i olika storlekar. Det var ganska kaotiskt och särskilt en maxi utmärkte sig för en rad märkliga manövrar.

Vi blev mer och mer glada att istället få slussa en kvart senare tillsammans med två fiskebåtar och en holländare, som i och för då och då gick under däck och bytte om till kilt, och sedan svassade runt och poserade för kamerorna.

Efter slussarna finns en öppningsbar bro. När båtarna kom till botten av slusstrappan skulle den öppnas och släppa ut oss, men fick plötsligt ett elfel som gjorde att den inte kunde öppnas. Alla båtar blev liggande i slussarna i fem timmar medan en elektriker fick tillkallas från Perth (inte det i Australien dock). Då var vi ännu gladare att vi hamnat i den andra slussningen, eftersom de i den första hade fastnat i nedsänkt läge och fick tillbringa timmarna fem meter ner i en slusskammare utan möjlighet att ta sig upp. En sliten belgisk båt vid namn Drunken Duck fyllde luften med dieselavgaser och maxin höll alla lite vaksamma genom att inte knyta fast sin båt ordentligt. Vi kunde istället ta en promenad och äta glass eftersom vår båt låg i nivå med kajen.

Sju timmar och fyrahundra meter senare kunde vi äntligen förtöja för kvällen. Oban får det bli i morgon och stämningen räddades av fish and chips och Irn Bru i den mycket ovanligt soliga kvällen.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *