Engelska kanalen

Vi lämnade kanalöarna via Guernsey, lillasyster till Jersey, men minst lika mysig. Det är Midsomer Murder stämning överallt, minus morden men med afternoon tea känslan intakt. Tidvattnet styr förstås livet även här.

Vi satte kurs norrut från Guernsey med siktet inställt på Yarmouth i The Solent, Englands svar på Marstrand med seglingsklubbar i varje lerig åmynning och klassiska kappseglingsvatten. När man lämnar kanalöarna är det a och o att beräkna tidvattnet så man får det åt rätt håll genom Alderney race, ett gatt mellan den nordligaste ön och en näs på franska kusten. Där strömmar vattnet upp till 8-9 knop på sina ställen. Vi gav oss av i rätt tid och lyckades få strömmen med oss. Vinden var nästan noll, men trots det kokade vattnet och Alila kastades hit och dit av vågor som bildades enbart av strömmen när den stödes av ojämnheter på botten, 25 meter längre ner.

Strömmen följde med oss en bra bit norrut upp i Engelska kanalen, där vi lyckades haka på den generella tidvattenströmmen österut mot HW Dover. Vi lyckades få åtta timmar med rejäl extra skjuts och en snittfart på över sju knop, trots svag vind! När det gick så bra började vi fundera lite på om vi skulle tänka om och fortsätta lite längre österut. Efter lite velande bestämde vi oss för att prioritera en tidig framkomst till London framför The Solent den här gången, girade mot nordost och såg fram emot att segla genom natten, förhoppningsvis hela vägen till Dover.

Inför en nattsegling känner jag alltid en viss oro. Inte så mycket nu längre, men det är ändå något med att mörkret kommer falla och vi forsa fram genom okända vatten utan att se något omkring oss. Hur skall det bli? Kommer det gunga så vi inte kan sova, hur kommer David trivas, blir det sömnigt att hålla vakt? Koller skrovet hålla? Som sagt har vi gjort det så många gånger nu så det mesta går på rutin, men lite oro finns där alltid ändå. Den brukar lägga sig framåt kvällen när kojerna är riggade, vi får något varmt i oss och vi har en föraning om hur vädret kommer vara.

Den här eftermiddagen och natten var det väldigt lugnt. Vi behövde inte ens sjökojerna och trefikat som sammanföll med mid-channel-tea på eftermiddagen kunde avnjutas vid dukat bord i sittbrunnen, liksom lunchen tidigare. Vi passerade de båda stråken med handelssjöfartstrafik utan större bekymmer. Det är inte mycket värre än T-route utanför Göteborg. Med AIS är saken en barnlek. Ungefär som att vänta vid rödljus för att gå över gatan, fast enklare och rätt så mycket långsammare. Handelsfartygen är rejäla bjässar och ser på någon sjömils avstånd ut som fula skalbaggar som långsamt kryper fram över havet. Det är bara att kila in sig däremellan och se till att inte hamna för nära, särskilt inte framför.

 

Vi gör vad vi kan för att upprätthålla ett normalt liv under överfarter och nattseglingar och lagar mat och håller ordning på sakerna så gott vi kan. Det är tydligt för oss att genom att försöka leva så vanligt som möjligt orkar vi betydligt mer och längre än om vi låter ordningen gradvis rasa omkring oss. Är det svår sjö förfaller vi givetvis till att bara äta kex och chips och kasta kläderna i högar på golvet för att bara stirra på horisonten och hoppas det skall ta slut. Har vi minsta chans att röja upp lite kommer vi dock ofelbart att känna oss styrkta och trivas mycket bättre med resan. Då blir överseglingen inte något extraordinärt som det gäller att överleva, utan en vanlig njutbar del i seglarlivet istället. Den här kvällen var i alla fall helt stilla och solen gick ner i ett nästan helt blankt hav.

 

Natten började bra. Jag kröp till kojs vid 2200 och lyckades faktiskt somna med en gång, det brukar annars vara svårt. Efter någon timme väckte Johanna dock mig så vi kunde fundera tillsammans över vad det var för märkligt fartyg vi kunde se lanternorna av, men inget annat. Två parallella blinkande gröna lanternor, en bra bit utanför kusten, inget på AIS eller radar. Mystiskt. Vi passerade hur som helst oanstastade och jag kunde somna om. När Johanna väckte mig igen strax efter 0200 hade sakerna blivit lite knepigare. En klassisk tjock engelska-kanalendimma hade rullat in och sikten var nära noll. Vi kunde urskilja våra egna lanternor i fören, men det var allt. Med tanke på trafikintensiteten och navigationen i den ganska smala ytan mellan trafiksepareringszonen i söder och kusten i norr blev det en natt på helspänn med stirrande blick på ais och radar. Att titta ut var helt lönlöst, det var bara att lita på instrumenten och då och då justera kursen hit eller dit för att undvika andra båtar. Detta utan att någonsin se en enda av dem. Det känns nästan lite overkligt och meningslöst, men struntar man i att justera kursen riskerar det nog att bli mer än väl verkligt.

Med gryningen lättade dimman något lite, men inte helt. Jag väckte Johanna vid 0630 och vi åt lite frukost. David trynade som vanligt på nattseglingarna vidare och vaknade först långt senare. Förmiddagen blev händelselös, men med fortsatt sträng vakthållning, alltmedan vi omväxlande fick några timmar ytterligare sömn för att kompensera för natten. Det var först när vågbrytarna i Dover dök upp vid tvåtiden som vi överhuvudtaget såg något annat än vatten och dimma.

Ganska utmattade efter den intensiva natten och förmiddagen kunde vi lägga till i marinan i Dover och för första gången den här resan sätta foten på engelsk mark. Storbritannien har vi ju besökt i Skottland, Nordirland, Jersey och Guernsey, men inte England.

Vi har också blivit varse att det är fotbolls-VM och att sveriges lag går fram som en slåttermaskin. Senast var det tydligen Schweiz som stod i vägen. Enligt rapporter från våra Italienska vänner har uppgivenheten och frustrationen utlöst aldrig tidigare skådade gatuoroligheter i flera Schweiziska städer, se en film om detta här. Lite oroliga är vi över hur det skall bli på lördag. Förutom att pappa kommer hit för att förstärka besättningen med sjökaptenskompetens inför insegling till London spelar Sverige kvartsfinal mot England. Vi var utanför Napoli när Sverige slog ut Italien i kvalet och nu skall vi vara i någon utkant till London. Då gick det ju bra, men det känns som ännu mer står på spel nu. Hoppas vi kan ligga ankrade utanför bottle-throwing-range.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Engelska kanalen

  1. Eva Runhammar skriver:

    Ta ner den svenska flaggan om Sverige vinner! Vi hörde på radio idag om engelsmännens upphetsade inställning till matchen. De är övertygade om att de lätt kommer att knäcka Sverige. För en gångs skull engagerar jag mig i fotbollen och hoppas att Sverige vinner…fast inte om ni råkar illa ut.

  2. Annie Runhammar skriver:

    Verkligen en skildring som lockar till besök på Guernsey – särskilt bilderna på små gator och talet om after-noon-tea! Dimman verkar skrämmande; skönt att det gick bra. Ja, vid det här laget har ni väl hört att det svenska laget blev besegrat av de karska britterna. Det var nog inte annat att vänta!

    Vi har åter en värmebölja och hemsk torka i södra, särskilt västra Sverige. Vi åkte från Kolsäter idag och solen gassade på sam björkar som redan börjat gulna! VI VILL HA REGN!

    Var rädda om er så ses vi snart!
    Annie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *