Giglio

När ni passerar Giglio, en liten ö strax utanför Toscana, segla inte nära bara för att vinka till en kompis. Det är väl värt att stanna för den långa promenaden upp till Castello också.

Kaptenen på det 290 meter långa kryssningsfartyget Costa Concordia hade dock bara tänkt vinka till en kompis då han tog en sväng nära inpå ön i januari 2012. Dessvärre gick fartyget på grund och förliste med över 4000 personer ombord. Befolkningen på Giglio gick man ur huse och försökte hjälpa till så gott de kunde, men trots det omkom 32 passagerare. Bärgningen av fartyget kostade 3,9 miljarder och kaptenen fick 16 års fängelse. Fartyget, som var det största som någonsin byggts i Italien, fick huggas upp till skrot.

  

Vraket inför upphuggning

Minnestavla på Giglio

Vi hade bättre utkik när vi gick in i den lilla hamnen, där vi möttes av Kristina och Mats som vi lärt känna, och som också är ute på långsegling. Hamnen är liten, rund och mycket mysig. Längs kajen ligger små mataffärer, barer och kaféer där öborna samlas på kvällen för dagens informationsutbyte över caffé eller vino bianco.

 

På berget över hamnen hägrar Castello, en liten by omgärdad av en mur med pyttesmå gränder och trappor åt alla håll i en veritabel labyrint innanför. Västra Medelhavet var under många hundra år svårt härjat av pirater och på många öar lärde befolkningen sig den hårda vägen att inte bosätta sig nere vid havet utan en bit upp på bergssidorna. För att komma från hamnen till byn får man vandra en gammal väg som slingrar upp längs bergssidan. 400 meters stigning på 1,4 kilometer känns i benen. De mindre hängivna vandrarna kan ta en buss. Belöningen för oss blev en förstklassig måltid med lokala råvaror och fisk från havet omkring på en liten restaurang. Restaurangens mysighet och trivsel ökades av att vi nästan hade givit upp hoppet om att ens hitta något öppet ställe efter att en tysk familj som vi mötte i labyrinten modfällt och med hunger i blicken hade påstått att allt var stängt. Ägaren var talträngd och vid sidan av den goda maten fick vi en genomgång av ölivet på vintern (underbart), restauranglokalens historia (åsnestall), fiskets förutsättningar (hyfsat) och skolsystemets brister (oräknerliga).

  

Och vi som tyckte det var fint, så var det bara den 30:e finaste gatan i Italien.

 

 

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Giglio

  1. Eva Runhammar skriver:

    Sitter kaptenen fortfarande inne?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *