Halvtid i barockland

Igår var det exakt halvtid på vårt seglingsår. Det är även halvtid för vår vistelse här på Sicilien, i vart fall som vi har tänkt oss. Vädret i mars får avgöra om vi kommer iväg då eller inte. Hittills har det sicilianska vädret dock varit ungefär som förväntat. Solen skiner nästan varje dag och temperaturen går snabbt upp till behaglig nivå där det räcker med en tröja för att kunna sitta ute och dricka sin caffè och äta sin cornetto. Regn har vi haft två dagar förutom något småskvätt, men tyvärr blåser det en hel del. Sedan jul har det blåst en snål Maestrale nästan varje dag och även om vi ligger bra i hamnen är det tröttsamt att lyssna på det ständiga vinandet i riggarna. Vi hoppas det skall blåsa av sig nu så vi kan få lagoma vindar när vi skall vidare.

Philip har just lämnat oss efter att ha bott hos oss en dryg vecka. De första dagarna prövades båtens sovutrymmen till det yttersta då även Jocke och Wej stannade till på vägen från Istanbul till Östersund. De cyklade från Göteborg till Bangkok för några år sedan och det är roligt att jämföra deras erfarenhet av att långcykla med vår att istället långsegla. Mycket är annorlunda, men utmaningen att bryta upp från det invanda livet hemma och kasta loss en tid är densamma.

De gånger vi har fått gäster här på Sicilien har vi hyrt bil på Catanias flygplats för att passa på att se oss omkring och göra utflykter. Den här gången hade vi tur och fick en Audi cabriolet istället för den billiga fjuttbilen vi hade bokat.

We never drove through Paris in an open sportscar with the wind blowing in our hair, but in Licata we did!

Vi kan konstatera att Licata inte finns med på turistkartorna av en orsak. Visserligen finns det även här antika byggnader och ett litet centrum med gatunät från den arabiska tiden på 800-talet, men i jämförelse med pärlor som Syracusa, Palermo, Noto och alla andra städer här på Sicilien är det ett bakvatten. Den här gången körde vi upp i bergen bakom Licata och besökte Caltagirone, känt för sin 149 steg långa keramikbeklädda trappa, samt Piazza Armerina, utanför vilket det ligger en romersk villa som blev begravd i lera och därför har intakta mosaiker som kom fram när leran väl krafsades bort. 6 500 kvadratmeter med pyttesmå stenbitar utgör den bäst bevarade antika mosaiken som finns.

   

Vi passade på att ta småvägar tillbaka till Licata efter en kortare utflykt till Butera. Vägen var liten från början men blev smalare och smalare. Det var dock inte största problemet utan efter ett tag fick vi snirkla oss fram över stelnad lera som uppenbarligen fått ligga kvar efter regelbundna översvämningar efter störtregn på vårarna, och fått stelna till ett knöligt pansar. Just när vi tyckte det ändå fungerade att långsamt ta oss fram kom vi runt en krök och hamnade mitt i en getflock. I utkanten av flocken härjade ett gäng raggiga vildhundar som när de fick syn på oss omedelbart kom sättandes och omringade bilen, skällde och morrade som besatta och försökte på alla sätt hindra oss från att köra vidare. Hade vi inte haft en bilplåt mellan oss och dem är jag övertygad om att de hade ätit upp oss. Getterna tittade bara förstrött på och deras herde, för sådana finns det fortfarande här på Sicilien, var upptagen med att titta på sin mobil så där fick vi ingen hjälp. Långsamt lyckades vi pressa oss igenom flocken och sätta oss i säkerhet, men de där tänkta cykelturerna på landsbygden är definitivt inställda.

Siciliens landsbygd, och särskilt här längs sydkusten, är överlag inte så inbjudande. Byarna är ganska få och de som finns är dystert gråa. Husen är antingen slitna och halvt i ruiner eller byggda på ett obegripligt slarvigt och halvfärdigt sätt. Någon enstaka gång skymtar ett vackert och väl underhållet hus fram, men då undrar man ju istället vem som är så galen att de orkar anstränga sig, eller var pengarna egentligen kommer ifrån. Tyskland, närmare bestämt Köln, är ofta svaret på den senare frågan, om det inte är lokala skumraskaffärer. Det är en stor utflyttning härifrån, framför allt av unga och i synnerhet förstås de utbildade, och Köln är ett dragplåster för många av någon anledning. En del av dem skickar hem pengar eller köper själva en tomt och bygger ett hus. Det låter som ett u-land och skillnaden mot vissa delar av Sicilien är inte så stor. Andra delar av Sicilien är istället betydligt mer välmående och uppiffade. De har till och med fungerande sophämtning på sina håll!

 

Licatas slitna yta och sophögarna till trots är vi nöjda med vårt val att stanna här. Främst är det seglarkolonin och hamnen som är orsaken till det, men på något sätt har vi även börjat känna oss lite hemma här. Läget mitt på sydkusten låter oss också enkelt resa runt och se hela ön. Vart vi än skall så ligger det märkligt nog alltid två och en halv timma bort med bil, förutom grannstaden Gela som vi alltid tycks hamna i när vi försöker ta oss härifrån. Gela är en ännu mer nedgången stad byggd kring en kaotisk genomfartsgata med butiker som säljer otroligt påkostade och voluminösa brudklänningar i vitt och rosa, förutom de obligatoriska barerna, enkla matställena och minimala bilverkstäderna. Oavsett när på dygnet vi försöker köra igenom är det trafikstockning med krockskadade småbilar.

Nu kan det låta som vi plötsligt tycker allt här på Sicilien är fult och nedgånget, men så är det verkligen inte. Vi har betat av sju av åtta barockstäder på Unescos världsarvslista. De byggdes upp efter att ha först ha förstörts i jordbävningen 1693 som raserade i princip hela sydöstra Sicilien. Överallt är det packat med kyrkor och palats, oftast i det som avundsjuka konstvetare utanför Italien kallar ”Bad barock”.

Den första vi besökte, Modica, är känd för att ha den finaste chokladen i Italien och där hade vi tur och fick vara med om deras uppskattade festival ”ChoccoBarocco”. Noto är den klarast lysande stjärnan på den italienska glasshimlen, men där var glassbarerna tyvärr stängda när vi var där. I Ragusa istället åt vi mycket bra Arancini, sicilianska risbollar med fyllning som friterats. Barock eller inte, maten är ändå alltid det viktigaste här.

Italien i choklad på CoccoBaroccofestival

Barock kommer i många former och kyrkorna utmärks främst av de små feta änglarna som finns överallt. I Catania är husen byggda i tung och ledsamt mörk lavasten men i Syrakusa, Ragusa och Noto är det gyllengul sandsten som gäller och där ser det betydligt mer ombonat ut.

David har lite oväntat markerat att han anser sig nöjd med de kyrkor och den barock han har sett, och det är därför inte säkert att vi organiserar oss för en tur även till Militello di Val di Catania som skulle vara den sista av städerna på Barocklistan. Är man mer av en tillfällig besökare i barockens förtrollande värld rekommenderar vi starkt Syrakusa som kombinerar spännande antika händelser (Archimedes rubbade cirklar) med Siciliens vackraste torg (Piazza Duomo) och inte minst den blodiga historien med Santa Lucia vars ögon fortfarande säljs i pasticceriorna i Giudecca, det gamla judiska kvarteret.

 

Se dock upp för övernitiska kommunala poliser som helt i strid med vad man kan förvänta sig på Sicilien lappar felparkerade bilar, och dessutom tillkallar en lastbil för att bogsera bort bilen med en gång. Troligen finansierar de underhållet av barockkyrkorna med böterna från oskyldiga turister. Vi hann dock komma tillbaka precis innan vår bil blev bortbogserad, även om bärgningsbilen stod och brummade hotfullt när vi argumenterade med poliserna. Vi slapp undan med vanliga böter, och fick av någon svårbegriplig anledning dessutom rabatt med 10€. Vi återgäldade det oväntade med att faktiskt betala böterna.

Näst efter barockstäderna, och förstås CoccoBarocco, är det kommisarie Montalbano som är det stora dragplåstret i sydost på Sicilien. Den småfåniga tv-serien om en kolerisk men varmhjärtad och matglad poliskommissarie i den påhittade staden Vigata drar stora turistlass. Många är de stadsfullmäktige som med olika mer eller mindre snillrika associationer bestämt hävdar att det är just deras stad som utgör förlagan till Vigata, för att försöka styra turisthorderna dit. Licata till exempel, som det inte kan ha filmats något överhuvudtaget i på många år annat än nyhetsinslag för att dokumentera den havererade sophämtningen, anser att likheten mellan namnen tydligt visar att det är här det egentliga Vigata finns. När vi var i närheten passade vi givetvis på att besöka Punta Secca, där Montalbano har sin bostad med utsikt över Medelhavet, och förenade oss med folksamlingen som tog selfies framför balkongen där han dricker sitt morgonkaffe. Tv-serien är Italiens mest exporterade någonsin och har satt halvfigurer som Fellini, Ettore Scola, Pasolini och Moretti helt i skuggan.

  

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Halvtid i barockland

  1. Joakim skriver:

    Det var verkligen kul att titta förbi och se hur ni har det på er långsegling. Tyvärr blev besöket kort, men vem vet, vi kanske hinner besöka er en gång till.

    En oväntad likhet mellan seglings- och cykelresor verkar vara ilskna hundar. Antalet gånger vi varit jagade hoper med ilskna och argt skällande hundar låter sig inte räknas. I Armenien fick en lokal byracka in ett rejält bett i höger bakväska och i Lettland blev Wej biten av vandrarhemsägarens jakthund! Lika ofta som jag tror seglare diskuterar väder pratar långfärdscyklister om hundproblematiken!

    • Alila skriver:

      Här i hamnen är de dock hyggliga får jag medge. De är de som håller till utanför städerna som är värst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *