Keltiska havet

Vi lämnade Irland på söndagen med alla tankar fulla och mat för flera veckor om det skulle knipa. Vi var nog alla lite nervösa, men det visade sig så här i efterhand vara obefogat.

Redo för allt!

Ett par sjömil utanför Kinsale, när vi kom ut ur lä från Irland, satte vi genua och storsegel. Nästan omedelbart fick vi en bra slör och gjorde mellan 6 och 8 knop med fullt ställ. Visst gick det vågor, men inget skrämmande. Per tog första vakten till klockan ett på natten, jag därefter till fyra då Johanna purrades för att ta sista nattpasset. Under dagarna har vi inga fasta tider, men det är alltid någon som har vakt och ansvar för att vi inte seglar på något. Just det missade vi lite längre fram…

Sista prognoserna vi tittade på hade förutspått 8-10 m/s vind från nordväst under söndag och måndag med lite vrid mot väst under tisdagen. Under onsdagen skulle det vrida mer och dessutom blåsa upp något. Detta stämde förvånansvärt väl. Annars brukar väderprognoser sällan stämma så bra som nu. Kanske beror det på att vädersystemen över Atlanten är stabilare och enklare att förutspå än i Sverige där de ju skall passera Brittiska öarna och Norge.

Vi gjorde vad vi kunde för att livet ombord inte skulle kännas som ett undantagstillstånd med växande kaos. Genom att försöka upprätthålla något så när vanliga rutiner trivs vi längre tror vi. Tanken är att vi inte skall betrakta en överfart som en transportsträcka som skall överlevas, utan ett tillstånd att leva i. Vi skall ju inte ”komma fram”, eftersom vi redan är hemma hela tiden. Efter den första trevande dagen kände vi oss märkbart stabilare och på tisdagen både duschade vi och bakade chokladkaka, inte samtidigt, men ändå, för att verkligen manifestera hur normalt allt var.

Att segla flera dagar över ett hav är en märklig upplevelse. Vi såg enstaka andra båtar, men bara de sista dagarna. Havet sträcker sig runt hela horisonten hela tiden. Man skulle kunna tänka sig att det skulle kännas ödsligt och ensamt i en liten båt, men tvärtom kändes det inte så den här gången. Förutom att vi har lärt känna Alila och har henne som en fast, eller flytande, trygg punkt i tillvaron är vi fyra ombord och fick dessutom otaliga besök av delfiner stup i kvarten. Från att vi första gångerna blev oerhört upphetsade och uppspelta vid minsta ryggfena avbröt vi knappt samtalet för att peka mot ett gäng som simmar runt båten mot slutet. Delfinbesöken bryter förstås ensamheten på havet och piggar fortfarande upp!

Under tisdagen slörade vi vidare med god fart då vi plötsligt seglade på något! Alila väger fullt lastad säkert 13 ton och ångade på i sju knop, men stannade ändå upp vid kollisionen, så det var inte någon småsak vi rammat kunde vi förstå. Alle man på däck på någon sekund och nervöst kikande i vattnet för att se vad det kunde vara. Vi hörde ett skrapande längs botten och bilden av skrovet uppfläkt av ett vasst containerhörn blixtrade förbi under några sekunder. Akter om Alila dök då plötsligt en val upp! Vi fick inte se den ordentligt, men kunde utan tvekan se att det var en bjässe med blåshål och typisk valstjärtfena. Valen snurrade och vältrade sig i vattnet en stund innan den försvann. Vår gissning är att den hade legat och slumrat i vattenytan och blev abrupt väckt av att få en segelbåt i huvudet. Med tanke på att Atlanten är 106 500 000 kvadratkilometer stor får man betrakta det som ganska oturligt att bli väckt på det sättet. Vi hoppas att valen klarat sig utan några skador från det otippade mötet. Den fortsatta seglingen gick utan problem för oss så roder och annat under vattenlinjen på Alila verkar inte ha påverkats alls. Vi är givetvis glada över att ha fått se val under seglingen, men det är ju lite tråkigt att vi skulle segla på den enda vi kom i kontakt med.

Hmm. Ett tecken i skyn?

Mitt på eftermiddagen på onsdagen kunde vi plötsligt se en kust skymta föröver! Spanien var siktat! Kusten är emellertid hög så vi hade flera timmar kvar innan vi kom i hamn. Vinden hade fortsatt komma från nordväst men började lägga sig, nästan som om den var skräddarsydd för vår passage. När vi hade en timme kvar dog den ut helt så vi fick starta motorn. Vi lade till vid tiotiden, lokal tid, och hade då seglat 522 nm på 78 timmar, varav två för motor och resten med genua eller code 0 samt stor, inga rev. Snittfarten blev dryga 6,6 knop. Även om vi trimmat och fixat lite med skot och kursriktning under vägen kan vi konstatera att vi måste haft verklig tur med ett perfekt väderfönster. I princip hade vi kunnat skota rätt, sätta på autopiloten och sedan gå och lägga oss i tre dygn redan utanför Irland.

Med AIS blir seglingen som ett dataspel!

Biscaya då, skall inte det vara en veritabel fartygsgrav. Kanske det, men vi klarade oss genom att inte segla där alls. Strikt räknat är Biscaya det område som avgränsas av Bretagne i Frankrike och Galicien i Spanien. Eftersom vi startade på Irland, och därmed i och för sig förlängde vägen med kanske 100 nm, passerade vi väster om det egentligen Biscaya. På så sätt har vi istället korsat det mindre kända Keltiska havet.

Den fruktade kontinentalsocken fångad på plotterbild

Det svåra med Biscaya är att djupet går från drygt 4000 meter i Atlanten upp till 150 meter på bara 30-50 nm. När det blåser på från väst, vilket det gör ofta, trycks vattnet upp mot kontinentalsockeln och skapar oreda bland vågorna. Därför vill man snabbt korsa socken, och helst vinkelrätt. Vi märkte en tydlig skillnad på vågorna när vi kom ut på 4000 meters djup. Vi gick lite västerut från en rak kurs mot mål för att få en bättre vinkel och korsade sockeln på en ganska bra punkt. Det blev ett långt sugande svall, men mycket längre våglängder och därför oerhört mycket bekvämare.

Sammanfattningsvis har vi haft en mycket bra överfart och anlände till La Coruna pigga och glada med allt oskadat, förutom kanske valen då.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Keltiska havet

  1. Angeli skriver:

    Intressant läsning, kul att följa ert liv på båten och höra hur ni planerar och tänker kring ert val av kurs. Låter som härlig segling, bortsett från incidenten med valen. Tur att båten klarade sig utan skador! Spännande anekdot blev det dock helt klart. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *