L’aber-wrac’h

I grenen knepiga ortnamn ligger Bretagne långt framme. Byn vi ligger i heter L’aber-wrac’h, och det kan tydligen dessutom stavas på ett oklart antal andra sätt. Jag antar att det är ett utslag av det galliska kynnet att ingen auktoritet accepteras utan var och en stavar som man vill. Här i Bretagne märks det keltiska kulturarvet liksom det gjorde i Galicien, och en utlöpare är bretonskan, ett eget språk vars närmaste släkting är korniska (!). Förekomsten av ett eget minoritetsspråk måste rimligen leda till att det är ganska fritt fram för var och en att hitta på egna stavningar och varianter på språket.

Vi anlände efter vår överfart över Biscaya till Camaret där vi låg på svaj en natt. Morgonen därpå fortsatte vi runt hörnet på Bretagne genom det beryktade Chenal du Four. Givetvis glömde vi att beräkna tidvattnet så vi fick jobba mot 3 knop tidvattensström, och som sten på bördan rullade en präktig dimma in. Foghorn och sträng radarvakt gällde under hela dagen. Det är lite nervigt att se ett radareko närma sig på skärmen i riktning rakt emot oss och inte ha en aning om vad som skall dyka upp i dimman. Ungefär som de där blippande apparaterna de har i Alien II.

Självklart mötte vi en karsk fransman med spinnacker satt i dimman och tidvattenströmmen.

Vi strävade på och såg absolut ingenting av kusten eller alla rev och grynnor som det skall finnas gott av. Här gällde det att lita på plottern och radarn! Plötsligt dök dock sjömärket vi spanat efter upp och vi kunde gira in till l’aber-wrac’h.

Byn har en bra tidvattenhamn med rejäla flytbryggor och det är en strid ström av främst brittiska segelbåtar på väg hem eller ut i världen. Vi insisterade efter råd i piloten på en plats inne i hamnen och inte på utsidan av yttre pontonen, vilket gjorde att vi hamnande på fiskebåtsbryggan. Inget fel i det, fiskebåtarna vet hur de skall manövrera sina fartyg på en femcentare och vi ligger tryggt inklämda.

 

Med den här etappen har vi seglat in i Engelska kanalen på allvar och här skall vi vara tills vi slinker in ut i Nordsjön borta vid Holland ungefär. Engelska kanalen är ett av farvattnen med störst tidvatten i hela världen och här gäller det att ”work the tides” inför varje förflyttning. Är man listig kan man tjäna många sjömil genom att glida med på en tidvattenström, men motsatsen gäller också förstås. Epoken då man behövde plocka fram sina tidvattenkurvor och interpolera sekundärhamnar är i alla fall förbi. Nu knappar man enkelt in platsen i Easytide, en hemsida där i princip tidvattnet i alla hamnar i Europa finns med.

Hamngatan är kantad av caféer och restauranger och när högsäsong råder i juli och augusti kan man förstå att här är fullt pådrag. Nu är det bara lagom, inte dött men inte knöfullt heller. I morgon skall vi försöka samla oss till en cykeltur efter sillunchen. Till kvällen har vi spanat in moules mariniére på krogen ”Le Captain”. Här i Bretagne gäller havets läckerheter, eller – givetvis – pannkakor! Crépes finns det överallt, men vem blir mätt på en pannkaka med en skinkbit på? Obegripligt.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *