London

Vi har seglat in i ännu en mysig kustby på vår väg hem. Den här är dock aningen större än de andra vi besökt hittills på resan.

 

Vi ringde först till St Katherines Dock bredvid Tower Bridge och frågade om plats. Det fanns det, även på kort varsel, men där skulle det kosta 1300 kr per natt. Nåväl, det får det väl göra. Det är ju inte så ofta vi lägger till i London. Efter att har läst lite på Nannys hemsida, en båt vi känner till och som också varit i London, hittade vi dock South Dock marina. Ett par tunnelbanestationer till utanför centrum, men halva priset. Hamnvakten var hjälpsam utöver det vanliga och meddelade inte bara att han kunde klämma in oss i hamnen, utan även att han kunde öppna slussen sent på kvällen, efter deras egentliga stängningstid. Han bor i hamnen så det är ju inte så långt att gå, men ändå. Det gäller att passa infarten till London med stigande tidvatten, annars har man 40 nm motström framför sig. Det betyder att det inte går att välja riktigt när man kommer fram till hamnen, vilket kan ställa till det med hänsyn till inslussningens öppettider. Alla hamnar har slussar in från Themsen för att slippa tidvattnet.

South Dock Marina visade sig vara en ganska liten men välpackad gammal hamnbassäng som ursprungligen byggdes för ostindiska kompaniet. Nu är den till största delen fylld med bobåtar. Engelska kanalbåtar, smala som cigarrer, trängs med mer eller mindre ruttna motor och segelbåtar. De allra flesta är sannolikt aldrig tänkta att färdas någonstans mer. De har kommit till sin sista förtöjningsplats och växer organiskt fast, mer och mer, i bryggan med förtöjningar, krukväxter, huggkubbar, cyklar, gasflaskor och bråte som sprids från båten ut på bryggan. Andra kanalbåtar är istället i strålande fint skick och det målas och fixas lite här och där. Här är som en liten husbåtsby, mitt inne i storstaden, med gemensamma grillkvällar och grannskapskänsla.

 

Varmt, eller kallt. Inte en blandning. British plumbing.

Drevet på en motorbåt mitt emot oss har annekterats av en liten familj sothönor. De har släpat fram kvistar och bråte och byggt sig ett mysigt rede där de uppfostrat en kull ungar. I vart fall en av ungarna är kvar i hemmet och körs resolut ut på dagarna av mamman. Kanske tycker hon att telningen har suttit för länge med ipaden och behöver ut och röra på sig. Under ynkliga skrik cirkulerar ungen i vattnet utanför boet i väntan på att få komma hem igen. Mamman städar och skäller på pappan, som har en klart undergiven roll. Han är mest sysselsatt med att bogsera hem fler kvistar för att bygga ut något slags terass i vattenbrynet.

När vi anlände hit väntade pappa på oss. Han hade rest hit med flyg och letat sig fram med tåg och tunnelbana till hamnen och skall vara med oss en vecka. Vi räknar med att korsa kanalen tillbaka till kontinenten tillsammans, innan dess väntar dock London några dagar!

Att besöka storstäder med båt är oftast väldigt bra. Gamla städer är uppbyggda kring hamnar och vattenleder och de moderna tillfartsvägarna som motorvägar och flygplatser har tillkommit först efter att hamnen funnits i århundraden. Eftersom hamnarna numer ofta övergivits av sitt ursprungliga syfte att frakta gods till staden, är de perfekta att besöka med småbåtar. På många ställen byggs marinor på mycket centrala platser när godstrafiken har flyttat ut till containerhamnar i utkanten av städerna. Infarten längs Themsen är till exempel kantad av industrier och hamnar som sträcker sig åtskilliga sjömil ut mot inloppet i öster, medan centrum är överlämnat till småbaåtstrafiken. Det gör att vi nu bor mitt i London, i vårt eget lilla hem, och kan gå till den lokala mataffären och köpa vårt frukostbröd.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *