Manna

Sista hyrbilsturen, troligen, för den här gången på Sicilien gick till Castelbuono i nationalparken La Madonie. Vår lokala bensinmackskille skakade ogillande på huvudet när vi berättade att vi skulle dit. Han har nog tråkigt på macken och frågar därför ut kunderna utförligt vart de är på väg, och varför. Han drar sig inte för att blanda sig i planeringen och lämna egna förslag på utflyktsmål. Den här dagen tyckte han vi borde åka till Ragusa istället, men där har vi ju varit. Jaha, men åt vi pasta alla norma vid torget? Han försökte med en mängd alternativ men efter en stund när det visade sig att vi faktiskt sett det mesta resignerade han med en min som visade att han tog sin hand ifrån det här nu. Vi fick klara oss själva, bara vi inte missade mannan.

Avfart för Göteborgare

La Madonie är verkligen en pärla vars enda fel är att vi inte upptäckte den tidigare. Sicilien är otroligt varierat med städer, böljande sädesfält, antika ruiner och alltså ett ordentligt bergsområde, komplett med vandringsleder, prydliga alpbyar, kor i sluttningar och snötäckta toppar. Vi åt en slowfoodlunch i en bergsby och fortsatte mot Madonies centralort, Castelbuono. På det lokala museet fick vi en exklusiv visning av urverket i klocktornet samt av den lokale grevens samling av Garibaldiana.

Stadens verkliga stolthet är dock crema di manna, en söt kräm som tillverkas av manna.

Manna är inte det som regnade i bibeln utan något slags växtsaft som rinner ur mannaasken som växer endemiskt i trakten och som de finurliga castelbuonitanerna givetvis gjort en helt unik efterrätt av. Vad annars?

Att färdas på den Sicilianska landsbygden gör att man snabbt blir bekant med ett snabbt och effektivt sätt att hantera nedrasade eller förstörda vägar. När något händer med en väg och detta rapporteras till A.N.A.S, det sicilianska vägverket, rycker de ut omedelbart med en lastbil och några gubbar. De lokaliserar skadan, undersöker vad som hänt. Och sätter upp en skylt. Saken är klar! Skylten, och den nedrasade vägbiten, kan sedan lugnt lämnas åt förgängligheten.

Den i särklass vanligaste bilen utanför de stora städerna är Fiat Panda. Helst en bucklig och lite rostig modell från 80-talet. De verkar vara enklast att fixa till, robusta och helt flärdfria. Det som gör dem så populära, och minst sagt ovanliga i den bilstorleksordningen, är att de är fyrhjulsdrivna.

En mer modern och upplyftande syn är alla solceller! Det finns stora fält med mängder av solceller lite här och var, och även fiffiga varmvattenberedare som man kan sätta upp på taket och få varmvatten under en stor del av året.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Manna

  1. Annie Runhammar skriver:

    Hej igen från ett kallt men soligt Göteborg!
    Jag får verkligen instämma i att nationalparken ni besökte ser lockande ut med såväl gränder som storslagna utsikter!
    Kanske något för oss att fundera på de närmaste åren. Manna-efterrätten kan jag tänka mig att smaka på, även om jag inset skulle äta en hel, söt efterrätt.
    Vi hörs! – om inte förr, så om en dryg månad…

  2. Eva Runhammar skriver:

    Jättefina bilder!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *