Nattsegling

Johanna purrade mig vad halv tre, mitt i becksvarta natten, dock inte i någon sur och usel skans. Alila forsade fram för revad stor och genua och havet skvalpade mot skrovsidorna. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och bad om fem minuter för att komma igång innan jag seglade på mig kläderna. Jag hade gått och lagt mig klockan tio på kvällen och sovit ett par timmar i alla fall. Jag sover dåligt under nattseglingar, i vart fall första natten. Troligen sover jag mer än jag tror, men det känns som jag enbart ligger och vrider mig utan att sova något alls. Förutom förstås den sista halvtimmen innan det är min vakt, och då jag äntligen somnat gott. Väl uppe i sittbrunnen rapporterade Johanna om någon fiskebåt som varit synlig på ais:en men annars lugnt, innan hon gick ner och knöt sig i sjökojen jag nyss lämnat. David sov vidare som en liten gris i kojen på andra sidan i salongen.

  

Vi lämnade Tropea klockan elva på förmiddagen i lördags, med 130 nm framför oss upp till Salerno vid Amalfikusten. Efter en dag med varierande svaga vindar och en hel del motorseglande, motorn igång med seglen uppe, kunde vi äntligen stänga av motorn framåt natten och glida fram i mörkret för enbart segel.

  

Det är en speciell känsla att nattsegla. På samma gång läskigt och utsatt i en liten båt mitt på havet i mörkret, och samtidigt ett lugn och en meditativ frid med gott om tid att sitta och fundera på något. Det gäller att inte lugnet och friden tar överhanden så man somnar förstås. Ljudböcker i hörlurar är en bra lösning mot det. Med berättelsen om Karl-Oskar och Kristinas vedermödor på sina steniga tunnland i Småland i öronen låter jag blicken glida längs horisonten, de enstaka fyrarna längs Kalabriens kust, någon lanterna på en fiskebåt och då och då mot instrumenten. Kontrollen blinkar för det mesta blå och det är sällan jag behöver ingripa i färden. Autopiloten sköter styrningen och skotar man bara seglen något hårdare än nödvändigt tål de mindre vindskiften hit och dit utan att fladdra. Lugn och trygg segling är definitivt prioriterat över fart under natten för oss. Är det månljust kan det vara som att segla i ett svartvitt fotografi. Havet ser ut som kvicksilver och båten märkligt belyst som av en strålkastare.

Vissa nätter när jag är orolig att jag ändå inte skall kunna vara vaken sätter jag ett larm på 15 minuter på mobilen och håller den i handen. Nickar jag till så vaknar jag av larmet och kan kontrollera horisonten och instrumenten. Det känns rimligt säkert på öppet hav, men är inget som fungerar med tät fiskebåtstrafik runt omkring.

Vinden friskade i under natten och framåt gryningen hade den vridit och stigit till stadiga 14-15 m/s, 35-40 grader in från styrbord. Eftersom vi seglade nära en lovartskust hann den inte bygga upp några vågor av betydelse, men kulingen drog ändå upp en kort och stampig sjö. Med flera varv inrullade på både genua och stor kunde vi fortfarande göra drygt 7 knop, men det blev lite svårt att sova i oljudet under däck för Johanna och David. När vi närmade oss hamnen dog vinden ut helt, vi kom i lä av bergen, och vi kunde lägga till kl halv åtta på morgonen i fullständigt bleke. Efter en stadig frukost gick vi och lade oss för att sova ikapp några timmar. På kvällen blev det förstås våfflor till åminnelse av Jungfru Marias bebådelse den 25 mars.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *