Vindvrid

Vaknar definitivt halv sex på morgonen efter att ha sovit oroligt. Vågorna slår in i klipporna en bit bort med ett dånande och båten gungar som besatt. Vinden har vänt under natten och ankarviken vi somnade så fridfullt i har förbytts mot en gropig och hoppande kittel av vågor, som nu går rakt in i den ganska smala calan. Fransmannen som redan igår oroligt stack ut huvudet och inspekterade minsta rörelse i närheten av sin katamaran är redan uppe och stirrar bistert på Alila. Han lade ut en massa extra kätting igår för att komma bort från oss, vilket med vindvridningen fått till följd att han ligger obehagligt nära oss nu istället. Han går runt som en äggsjuk höna på däck och kan uppenbarligen inte ens sitta ner.

Jag lyser runt lite med ficklampan men kan inte avgöra något definitivt. Vi verkar ligga stilla, men eftersom ankaret nu drar åt ett annat håll än vi lade ut det går det inte att veta riktigt hur det sitter. När vi kom igår var det ljust och jag kunde dyka ner och inspektera hur ankaret hade fäst i botten, så jag vet att det ligger ett stenparti en bit från ankaret i den riktning vi ligger nu. Kan det lossna och börja glida över stenhällen? Var inte det ett litet ryck? Hur snabbt hinner jag upp ur kojen och starta motorn om vi draggar på allvar mot klippan i lä? Och hur är det egentligen med den där länken i kättingen som såg lite rostig ut?

Efter att ha försökt somna om inser jag att det är omöjligt. Jag går upp och sätter mig i sittbrunnen i det grå ljuset. Jag kan se att klipporna ligger lika långt bort hela tiden. Fransmannen är på plats och stirrar uppjagat. Jag trycker igång tredje delen av Elena Ferrante i telefonen och sitter i det allt starkare gryningsljuset och lyssnar på hur det var under 1968 på La Statale i Milano. Efter två timmar vaknar David och kommer upp och undrar varför jag sitter där. Han har sovit hur gott som helst. När Johanna vaknar ur sin oroliga sömn behövs ingen lång överläggning. Vi startar vår pålitliga penta, drar upp ankaret och styr mot Porto Petro, en trygg hamn en halvtimme norrut där vi kan plocka upp en besöksboj och äta frukost.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *